Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådant är kvinnologik, herre, att tränga till
kärnan af kärnan på en gång.
Prästen, hvars bästa läsbarn Sten varit, hade
lämnat den blifvande lärda litet pängar att böija
med och skrifvit om honom till bekant folk i
staden.
Skilsmässan var inne.–-
Hela den sista natten sutto de båda barnen
på krönet och höllo hvarandra i hand.
Karin hade en svår pers med tårarna, men
eljest var hennes sorg full af hopp; dens sorg,
som känner sig ha rot i sig själf.
Värre var det med Sten. — Han kände sig
uppryckt, han!
Tala kommo de sig inte stort för med.
Men så började Karin att skratta, riktigt
våldsamt, och sa’, att Sten just var en getabock!
Han höll ju rent af på att puffa henne nedför
bärget!
Sedan skrattade och pratade hon honom till
godt mod igen — på äkta kärleks-sätt
sparande tårarna åt sig själf.
Det sista Sten såg af hemmet var krönet,
där Karin stod och vinkade med sin hvita
huf-vudduk, medan solen bakom henne tände sin
brandgula båge.
Det minnet blef som en uppenbarelse !
De gamla där nere i stugan i fattigfarg hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
