Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Midt i språnget kastade hon omkull sig; så
en häftig vridning på kroppen, ett kraftigt tag
i en buske — och så stod hon helbregda bredvid
Sten på hans säkra plats.
Ja, sju år är en lång tid, herre, längre än
en människoålder ibland.
Där stodo de nu öga mot öga, de två, som
bara lefvat lifvet för att åter träffas — och de
kände inte hvarandra!
Stens Karin, dagbokens Karin, hon, som
stått på krönet i alla dessa år och vinkat, hade
format om sig allt efter hans egen bildningsgrad
— växlat typ allt efter hans smak.
Det sista året hade hon varit späd, ljus,
med händer som blomblad, lockar af silke och
ett väsen mjukt och smidigt som en handske.
Och denna Karin — en fager, men grof,
tarfligt grof säteijänta!
För Karin var besvikelsen än större.
Sten, sådan han var, hade så växt in i
hennes hjärta och tankar, att han blifvit en del af
henne själf.
Och denna Sten — en blek, hålögd
herreman med glasbit på rocken!
De stirrade på hvarandra.
Men så grep ungdomsyrseln och stämningen
omkring honom, Sten. Det var ju kärlek och
jubel i hvarje träd och vår och ungdom i luften.
Hon var ändå en flicka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
