Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han slog armen kring henne och kysste
henne häftigt på de fulla läpparna.
Karin vred sig blodröd undan.
Hon, kysst af en herreman!
Då började Sten att tala, öfvertyga och
berätta — allt under det han i tysthet sökte
öfvertyga sig själf.
Det var ju bara dumheter det där.
Hon var ju ändå hans Karin, den Karin han
sträfvat och slitit ondt för — som han arbetat
för, längtat till!
Hon ville känna hvad han sa’; hans
ungdom var så törstig!
Ty så hade han älskat Karin, att han icke
vidrört ett par kvinnoläppar under alla dessa år.
Vi män vilja ju gärna ha betalt för slikt!
Ju längre han talade, ju vidare tyckte Karin
att den smala remsan på stenen blef mellan dem.
Till sist tyckte hon den var ett haf, på hvilket
de seglade ifrån hvarandra.
Han begagnade ord, som hon inte förstod,
tänkte tankar, som hon inte kände som sina.
Och värst af allt, han bjöd till att hålla af henne,
den där herremannen, som hon inte kände.
De nedfällda ögonlocken blefvo brännröda af
tårar.
Och Sten talade allt vidare — eldade upp
sig allt mer och mer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
