Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 7. Ljungeldar på Riddarhuset: riksdagsscener och debatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sten, gjorde ett lika hätskt som orättvist anfall mot sitt eget stånd *.
Af flera dess ledamöter blef jag nödgad att det besvara och
vederlägga vid justeringen den 11 sept. genom ett anförande som ännu
hågkommes af någon äldre man och aftrycktes i tidningarna,
liksom mina flesta».
»När för fem och femtio år sedan» — så utlät R. sig på
Riddarhuset vid ifrågavarande tillfälle — »den lagbundna frihetens
sanna värn, Sveriges ridderskap, vägrade att för nationen
bortskänka, på obestämd tid, dess urgamla rätt att sig sjelf beskatta,
församlade den tidens pasquillanter sina hörsamma beundrare, för
att med hån och skri framtvinga en mot lag och fog vidgad
konungamakt. Hotelser uppstego hit mot folkets försvarare, från
en del af detta folk, hopträngdt kring den bild, ridderskapet och
adeln upprest till minne af en konung, som ur dess sköte gått
att rädda förfäderna från vantrons och utländska mäns förtryck.
När på den dag, hvars öfverläggningar nu justeras,
ridderskapet och adeln med beslutsam kraft ånyo frälsade fosterlandet, då
ståndet åt sin konung bevarade hans besvurna rättigheter, på
hvilka anarkien lömskt och länge gnagt, hopkallades åter en
larmande hop af vår tids folkförförare.
Mot dylika tillställningar har Sveriges adel städse begagnat
tystnadens välförstådda svar. Men inom oss, och på en stund,
då historien, glädjestrålande, tecknade ett nytt purpradt blad i
våra häfder, hafva ädelborne män uppstått, bortryckande från
henne dess griffel och med den, omvänd, och med irrbilder ur
en feberdröm, framkallade till vitnen, skrifvit sitt eget stånds
dödsdom, efter att hafva gjort aristokratien ansvarig för alla de fel och
brott, enskilde kunnat begå, och för alla de olyckor, hvilka den
oemotståndliga tiden hvälft öfver fosterjorden.
Jag tyckte mig då se, huru en gemensam känsla af förvåning
och smärta genomflög denna vördnadsvärda församling, och till
* Antagligen en anspelning på Emil von Troil, om hvilkens anförande
Dalman (anf. arb., h. 4, s. 48) yttrar att »det kan ostridigt anses såsom det
märkvärdigaste under denna diskussion, dels genom den utmaningshandske
talaren med djerft mod kastade mot aristokratien i allmänhet och svenska
adeln särskildt, dels genom den klara undersökning om sjelfva grundsatserna
i förslaget han anstälde, dervid upptagande alla de vigtigare anmärkningar,
som i nämnda hänseende blifvit mot det samma gjorda“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
