Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 8. Medborgerliga utmärkelser — Ydrebeskrifningen och Rääfs öfriga skriftställarskap; utbildningen af fäderneärfda egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka intagit en plats bland fäderneslandets främste män, här
hågkomma endast tvänne mina landsmän, som i egenskap af
fakultetens ledamöter bidragit att öka läroverkets glans och gagn:
den ene, sjelf af sin efterverld räknad bland Sveriges största siare
och skalder, och hvars minne ständigt uppgror med de blommor
han besjungit; den andre, som med sin alltid klara fackla,
hvar-ifrån än lärdomens sken, än snillets lusteldar, än förtärande
gnistor utgingo, ibland upplyste Greklands och Asiens dunkelhöljda
forntid, understundom bortskyggade anspråk af otacksamma
folkförsamlingar, eller brände vingarna på literaturens nattflyn och
skamfläckar. Då äfven fick jag böija bekantskap, öfvergången
till lefnadslång vänskap, med den mångkunnige man, hvilken
fakulteten nu mottagit såsom den förste bland jubelmagistrar*.
Omöjligt hade varit, att från en samling af ypperliga lärare
och ur en dylik samtidig ungdoms förelysande umgänge, bortgå
utan att hafva förvärfvat åtminstone kärlek för vetande och
beundran för romames språk och odödliga författare, den rediga
tankegångens och de upphöjda tänkesättens evigt varande källa.
Fastän denna kärlek, under ett landtlifs mångartade och
trägna bestyr, kunnat bära för det allmänna endast ringa frukter,
har hon dock gjort mig sjelf lycklig, och lyckligast då hon
ådragit’ sig uppmärksamhet af en fakultet som, efter att hafva
hand-ledt min ungdom, nu kröner min ålderdom med den utmärktaste
ära, för hvilken min djupa tacksamhet icke finner annat uttryck,
än en liflig önskan att universitetet måtte orubbadt och ostyckadt
få fortgå på sin oändliga bana att uppfatta och hopsamla ljusets
mångskiftande strålar till den enhet, hvaruti allt sammansmälter,
allt förklaras.»
ÄfVen R:s gode vän och flerårige korrespondent, prof. Carl
Säve, gjorde sitt bästa för att förmå honom infinna sig. Hur
uppriktigt menadt R:s anspråkslösa afböjande var, visa bland
annat äfven slutorden i hans af oss ofta nämnda sjelfbiografiska
anteckningar. Han ber nämligen den, som kommer att
genomögna dessa rader, vara förvissad att ingen menniska lifligare än
R. kunnat vara öfvertygad om sina kunskapers ofullkomlighet, i
jemförelse med det mått hän saknade, och att han vid åter-
* Såsom läsaren lätt förstår, åsyftar R. med dessa ord Atterbom,
Palmblad och Stenhammar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
