Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den minsta leksak stor. Hur mycket större da
uppoffringen af en splitter ny grön klädning? Man skall vara ett
tvärhufvud “en miniature“; och äldre vorden, blef han det
“en gros“ för alla sina återstående dagar.
Ja, visst var Braun oböjlig, men blott i sitt förakt för
allt småsinnadt och lumpet, i sitt hat mot allt våld och
förtryck. Myten gifver Apolio icke endast lyran, utan äfven
bågen, för hvilken vidundret Python föll. Braun kämpade
mot sitt tidehvarfs Python med dess många hufvud af
egennytta och skenhelighet, fåfänga, flärd, förakt för menniskorätt
och menniskovärde o. s. v., och skarpare pilar än hans har
sällan någon dödlig afskjutit. Men hvad en gud kan göra,
det gör en dödlig ej. Den moderne Python har ännu icke
afdagatagits. Det fordras många händer, många pilar än.
Nog finnas de som slagit Apollos lyra, men huru många
spänna hans båge! Ser man icke ynglingar och män med
snille och talang krypa, der de borde stå raka. glömmande
att de äro till för att tjena ljuset, icke glittret: Aldrig
har Braun vanärat sin lyra med lofqväden tillegnade ett
välde utan ära, en makt utan dygd. Han var en sanningens
profet, och sådan borde skalden alltid vara.
Men denne skald, hvars sånger i mera än ett fjerndels
sekel sä kraftigt anslagit nationen och spridt så mycken
uppfriskande glädje öfver stad och land, var han lycklig sjelf?
Skön är äkta perlan, men hvem tänker pä att hon är följden
af ett lidande, hvarifrån den stackars snäckan först genom
döden befrias! Hvarifrän detta sorgflor som så ofta skymtar
fram från Brauns lyra? Hvarför irrar han sjelf från trakt
till trakt, sökande men aldrig finnande ro? Hvem är den
Hilma, som Braun så ofta och med så mycket vemod
besjunger? Var hon måhända för honom hvad Amanda var
för Stagnelius: en engel blickande ned från randen af ett
guld-brämadt moln? Det säges dock att skalden i sin ungdom
en hel natt vakat i sällskap med döden, ensam vakat vid en
likkista, i hvilken en ung qvinna sof sin sista sömn. Det
var då något mera än en dröm, men också något mindre af
tröst och lindring. Det var mera krossadt detta hjerta än
någon anade. Men huru väl förstod han ej att dölja ruinerna,
helst i kretsen af gladare kamrater! I de plundrade nischerna,
dem han kanske nyss fuktat med sina tårar, stälde han
bakkanter. - leende, drufvobekransade, och remnorna skylde
han med sitt snilles guld och blommor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
