Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—183 —
resande, som funnoö i samma kupi, ty
ofrirvilltgt måste jag småle för mig sjelf.
Ordeu, ehuru allwarliga, kändes tillita
fä skämtsamt träffande- att iag icke kunde
låta bli att le. Th med några få penn-
drag gör aposteln oss alla till idel en-
faldiga, oförståndiga stackare, då han sä-
ger, att Gud är den ende roise. Der
får du en lång näsa, du sjelftloka werld,
som tror dig svara i besittning af all
kunskap och tvisdonn och likaså tvi, htvilka
Herren måhända under årtionden tärt
sin himmelska iviBhet genom ordet och
den Helige Ande, ty äftven tvi anse oss
tveta en het hop saker, så att wi ofta
wilja mästra honom och hans wishet.
Ja till och med de heliga englarne äro.
icke härwidlag undantagna, ty bibeln sä-!
ger, att Gud äswen hos dem sinnet felt
(Job. 4: 18).
Utan twiftvel är det förödmjukande
att måsta tillstå sin dårskap och affäga
sig all wishet Men det år tillika out-
sägligt ljufligt- så att utan rått kan
fröjda sig deråt. Tr) alldenstund tvii
mången sak äro helt ioillrådiga, utan
att toeta ut eller in, är det saligt att
weta, det Gnd år större än wårthjerta
och tvet allt, äswen det wt icke weta,
samt styr i sin alltviehet alla tuåra an-
gelägenheter till ett toälfignadt slut och
sitt namn till ära-
Den tvise tillkommer äran; toerlden
ärar ju ock sitta wisa. Anfeende oss för
wisa, fordra åstoen tvi att bliftoa ärade.
Men aposteien gör oss uppmärksamma
derpå, att äran tillkommer Gad allena-
som tir den ende toise. Wi äro endast
en hop dårar, hwilla icte förtjenat äran
utan stammen. Jete ens englarne till-
cgna sig äran och tillbedjan. När Jo-
hannes föll ned för en engels fötter att
tillbedja honom, sade denne: ,,S e till,
att du icte gör det; jag är
din medtienare oeh dina
bröders, som hafrva Jesu
ioittueabörd, tillbed Gud«
(Upp.b. 19: 10). Endast i Gndg wis-
het hafnm äfmen tvi den fastna tvishei
ten, och wår hö sta ära består deri-
tvi få ära Guds som wår Fader. All
Gudi allena årank
att
tfå:
Baknaiöriroiigiieien nitti iiinti
Trvå unga qwinnor sntto en dag till-
sammans wid sitt arbete och talade med
hwarandra ont sin Frälsare, om huru
lycin a de woro att känna honom, och
om itt hopp att en gång efter detta lif-
rvets strider få ewigt wara hos honom.
Ester en stund blef dock deras samtal
afbrutet, då den enas broder, en ung,
lättsinnig officer, inträdde i rummet.
Sedau han gjort åtskilliga anmärknin-
ar öfmer mer likgiltiga ting, frågade
Jan sin syster, om hon nyligen hört nå-
sgot från deras moder.
,,Ja tvisst«, stvarade fru C» »iag har
hast bres från henne just i dag; du tan
sjelf läsa det«.
Den unge mannen tog bre wet, ka-
stade sig ned på en soffa o ) började
läsa det helt sakta. Ester en stunds
tystnad utbrast han slutligen med ett
spefnllt leende på sina läppar: «Nej,
detta är då allt för mycket löjligts Tänk,
fru D» att, då tvår kåra, fromma mo-
der just nn behöstver en god tjenare, sä-
ger hon hår att hon har bedit Gud
skaffa henne en sådan. Just som om
Jon stnlle kunna tala med Gnd om
hivad som helst, och han skulle taga del
i hennes små husliga betymmer«.
Wid dessa broderns gäckande ord teg
fru C. och såg bedröftvad ut. Hennes
tvän, fru D» tog då till orda och sma-
rade honom med lita mycket allwar som
sattntodighet: «Låt oss tänka på faten
litet närmare, min wän, så stall den
kanske icke förefalla eder få löjlig. Ja-
det kunde kanske tvara nyttigare för eder,
än ni nu anar, att nnderföta, hwaras
det kommer sig, att somliga kunna sa
der tala med den store tnajestäiiste Gu-
den äftven om de ringaste ting. Men
låt mig då först föra edra tankar in på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
