Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—186—
kadt rö«, icke utsläcka en »rykande wete« (Es. 42: 3). Htoad det pro-
fetiska ordet förebådat, det har det evangeliska ordet bekräftat, då det
enstämmigt tvinnar-, att Jesus Kristus har kommit i werlden att
frälsa syndare, att uppsöka och frälsa det borttappade-, att läka de
förkrossade hjertan, att gifwa de bundna frihet och de sönderslagna
förlossning m. m. (Luk. 4: 16—22; 7: 1!)—22; 15: 1; 19: 1tt m.
fl. st.). Han murkna-sade sig öfwer folket-, ty de woro östvergifua
och förskingrade såsom fär, som ingen herde hafwa (Marl· 6: 34).
Han tårar fälla skall font wi. — Hnrn många tär-ar fällas
icke på jorden! Fias wäl ett menniskoöga, som icke gråtit? Jorden
kallas icke utan skäl en »jännnerdal« och ,,täredal«. Men dessa tä-
rar, hmarom mittna de? Nägon gäng, men det är sällan, kan toäl
en menniska gråta glädjetärar. Men i allmänhet tala tärarne nö-
dens och bedröftoelsens sprät. Wisserligen finitas menniskor, som
fälla f. k. krokodils– eller förställsamhetens tårar, hivarmed man toill
locka andra i förderfivet (Jer. 41: 6); men med dem som fä gräta
har Jesus intet förbarmande De tätar Han fälde woro medlidan-
dets och hugstoalelsens tårar, men ock försoningens Umfr. Joh. 11:
35, Bli; Luk. 19: 41, tå; Ehr. 5: 7"). Säsom Han kan ingen
gräta med dem som gråta. Derföre sjunga tvi ock om honom, att
Han stall
Förstå tvår nöd och stå oss bi ete.
Jcke hivem som helst är mäktig att sätta sig in uti sin nästas
nöd; dertill fordras erfarenhet af samma nöd. Den rike kan tväl
ana att den fattige har nöd; förstå den nöden kan han icke, med
mindre han förlorar allt det han eger och tvarder sjelf utblottad.
Den friske lan lika litet fatta den sjukes nöd, huru mycket han än
ser honom lida; han mäste först sjelf försöka hivad det är att tvara
sjuk, innan han i nägon män kan sätta sig in i den sjukes lidande.
Den som är omgifter af Ivänner och fränder, hwilla pä allt sätt
söta att förljnsioa hans lif, har ingen aning om hivad lidande den
ensamme oth östvergifne har att utstä. Jcke sällan följer den ena
nöden pä den andra fattigdom, fjnkd0m, ensamhet och öfwergif–
weuhet. Aldrig kännes denna nöd fä tung och fä swär som när
hon träder fram i skenet af andras lycka och medgång. Fattigdomen
kännes mer tryckande ioid äshneu af rikedomens prakt och glans-;
ensamheten är stoärare att uthärda, när man wet huru andra just
nu oingismas as anhöriga och männer, hwilka täfla att östoerraska
och glädja htoarandra. Bittrare än all denna timliga nöd är dock
känslan af fyndet-, medwetandet om asfalt ifrän Gud, förnimmel-
sen af Gads iorede o. f. w., hwarpä icke sällan följer ett förttoifladt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
