Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
litet, reste sitt hufvud lyssnande, under det hon
fortfor att slå på knä; och, då hon fann sig obemärkt af
de öfriga, som voro lillräckligt upptagna på annat håll.
forsatte hon genast sitt arbete. Didriks händer voro
nu fria. Med en hastig åtbörd, liksom tryckte hon
dem till hjertat, öfvergick hon dock genast lill repet vid
fötterna. »Ack!» utbrast hon halfhögt och muntert,
»här hafva de glömt sig! hvilka lappris snodder!» Det
gick likväl ej så lätt, som den stackars Lotta trodde,
med knutarne vid fötterna. Hon måste använda en stor
ansträngning; men sist lyckades hon dock lösa öglorna
till dem, utan att behöfva nalkas detta tjäriga rep med
sin mun.
En utomordentlig tillfredsställelse sken i hennes ögon,
men hon yttrade ej minsta ord. Ilon blickade blott
med förskräckelse åt sidan, vid hvarje skiftning af
bullret, som kunde komma henne alt befara, det någon af
sällskapet skulle nalkas hitåt. Ilon uppreste sin fånge.
Men hans bleka hufvud föll allt ständigt ned mol
axlarne. Hon skakade på sitt täcka hufvud, djupt
bekymrad öfver huru hon skulle få sin vän återställd till
det vakna.
»Ack,» sade hon, likasom om hon helt hastigt gjort
en upptäckt, »del är ingenting annat som fattas, än alt
han blifvit betagen af köld här på den svala
morgonen!» Ulan betänkande andades hon varmt på hans
anlete, för att återkalla hans flydda lif; och kanske
hade bon förmält sig att sluta den olycklige i sina
armar, då hastiga rop af: »Lotta! Lotla!» tillkännagåfvo,
alt man saknade henne.
Ila! det är gapande Gäddan! utbrast Lotta de Croen
med ett ullrvck af fasa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
