Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid den sista frågan rodnade Andrej Efimytsch
och svarade:
"Ja, det är en patient, men en intressant ung
man."
Man gjorde honom inga flera frågor. Då han
tog på sig rocken i tamburen, lade regementschefen
handen på hans axel och sade med en suck:
"Det är tid för oss gamla att slå oss i ro!"
Då Andrej Efimytsch lämnade rätten, förstod
han, att detta var en komité, tillsatt för att
undersöka hans själsförmögenheter. Han påminde sig de
frågor, man gjort honom, rodnade, och för första
gången i hans lif gjorde det honom ondt om
läkarkonsten.
"Ack, min Gud," tänkte han, "de ha ju så
nyligen hört föreläsningar i psykiatri och tagit examen,
— hvadan då denna fullständiga okunnighet? De
ha icke ett begrepp om psykiatri!"
Och för första gången i sitt lif kände han sig
sårad och förargad.
Samma dag på aftonen kom Michail Averjanytsch
till honom. Utan att hälsa, gick postmästaren fram
till honom, fattade båda hans händer och sade med
upprörd stämma:
"Min käre vän, bevisa mig, att ni tror på min
uppriktiga tillgifvenhet och anser mig som er vän...
Käre vän!" han hindrade Andrej Efimytsch att svara
och fortsatte, allt mera upprörd: "Jag håller af er,
därför att ni är en bildad och ädel människa. Hör
på mig, min vän. Vetenskapens regler förplikta
läkarna att dölja sanningen för er, men jag talar
som en gammal krigsbuss rent från lefvern, och jag
säger er — ni är inte frisk! Förlåt mig, bäste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
