Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Universitetens uppkomst. Svenskarnes studier i främmande land före Upsala universitets instiftande år 1477. Universitetets grundläggning, äldsta verksamhet och upplösning. Svenskarnes fortsatta besök vid utländska universitet efter 1477. Några ord om bildningen i Sverige mot slutet af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Studietidens längd.
Det var naturligt, att Upsala domkapitel såsom det största och
förnämsta skulle draga till sig de flesta, men att Aho står lika, högt
som Linköping, låter väl ej "blott förklara sig af det förra stiftets
starka befolkning och många väl aflönade kanikedömen, utan
häntyder på ett derstädes högt uppdrifvet intresse för bildning, hvarpå
äfven det stora antalet af graduerade biskopar på Finlands
biskopsstol är ett bevis’). I allmänhet synes det hafva under loppet af
1400-talet blifvit vanligt, att doktorer och magistrar föredrogos
framför ograduerade vid besättande ej blott af biskopsstolarne utan äfven
af de s. k. prælaturerna eller förnämsta kanikvärdigketerna
(domprost, ärkedjäkne, dekan, skolasticus och kantor).
Derest någon skulle finna antalet af de svenskar, som tagit
grader i främmande land, särskildt inom de högre fakulteterna, väl litet,
måste jag erinra om, dels huru aflägset vårt land låg ifrån
fastlandets universitet, och huru fattigt både på folk och penningar det var,
dels huru kännbara kostnaderna för en resa måste blifva, derigenom
att dylika graders förvärfvande fordrade åratal af studier. Inom alla
fakulteter funnos som bekant tvenne grader, baccalaureatet och
licentiaten, till hvilken sistnämda sedan anslöt sig utdelande af
magisters-och doktorsvärdigheterna, hvilket i början var en ren formalitet ocli
följde strax efter licentiaten, men sedan förenades med vissa prof,
vanligen bestående i tal och disputationer ocli derför kom något
senare än examen. Till baccalaureatet i filosofiska fakulteten åtgingo
vanligen tvenne år, och derpå tre till licentiaten2). I juridiska
fakulteten åtgingo i Wien 3 år till baccalaureatet och 7 år till licentiaten,
1 Paris (> och 5 år, ehuru i 15:de seklet tiden för baccalaureatet
nedsattes till 5 år och stundom för de förnäma förkortades till 3 eller
2 år. I Rostock fordrades blott 3 år för hvardera. I teologiska
fakulteten åtgingo vid Wiens universitet 0 år for den förra examen
magistermatriklar förekommande nnmnen liar jag ej kunnat bland de föregående
återfinna.
’) Johannes Petri (13G8—70) hade varit rektor i Paris; Magnus Tawast
(1412—50) magister i Prag; Olaus Magni (1450—60) rektor i Paris; Kort Bidz
(1460—89) magister i Leipzig; Magnus Nicolai (1489—1500), Laurentius Suurepää
(1500—1506) och Johannis Olaui (1506—10) alla magistrar i Paris, Arvid Kurck
(1510—1526) magister (okändt hvar). Intet annat stift, ej ens Upsala, företer
exempel på, att 8 af iuuehufvarne bevisligen tagit graden, om det också är långt ifrån
omöjligt.
’’) Jfr. Meiners Gescliichte der liohen Scliulen II, s. 247—291; Kink, Gescliichte
der Univers. Wien s. 91, Kosegarten Gesch. der Univ. Greifswald, s. 3, Krabbe
Gesch. d. Univ. Rostock s. 99. Stundom förkortades tiden för baccalaureatet, men
då förlängdes i stället tiden för licentiaten, så fordrades t. ex. i Rostock 1 ’/j år till
baceabt, men 4 år till licentiaten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
