Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf den förstes förhållande till den svenska bildningen. Hans tankar på ett återställande af Upsala universitet. Hans omsorger om skolväsendet. Erik XIV gör 1566 en början till universitetets återställande. Johan fortsätter sin broders verk. Hans förslag till konstitutioner. Universitetets strid med Johan rörande liturgin från 1576. Dess upplösning 1581. Johan inrättar Stockholmskollegiet. Dess fall och förberedelserna till Upsala universitets återställande. Svenskarnes utrikes studier 1520—1593. Några ord om den högre bildningen i landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utrikes studier intill 1593.
79
hvarf, bland hvilka jag särskildt erinrar om den 1570 inskrifne Ericus.
Jacobi Skinnerus, vår förste rektor 1593. Det fordom af svenskar så
besökta Leipzig såg blott 25 af våra landsmän inom sina murar under
70 år (1544—1616). I Marburg (stiftadt 1527) träffas blott 4
svenskar under åren 1589—1593. I Jena är Lælius den första svensk
som inskrifves, är 1577, nitton år efter universitetets öppnande;
antalet växte till 40 intill år 1602. I Helmstädt, som öppnades 1575
och som på oss fick ej ringa inflytelse, inskrefs den första svensken
1584, han följdes af öfver 20 andra under de första tolf åren. I
Heidelberg finna vi blott 7 stycken inskrifna och detta under den korta
tidrymden 1580—1593. Ej få äro de disputationer och arbeten, som
af våra landsmän under denna vistelse i utrikes land blifvit
offentliggjorda.
Det märkligaste vid en jämförelse af våra landsmäns besök i’
främmande land under detta sekel och under det föregående är
otvifvelaktigt det ej oljetydliga antal af representanter för vår adel, soiu häri
deltager. Förutom det stegrade bildningsintresse, som inom alla klasser
måste af reformationen framkallas, verkade här en annan orsak. Under
medeltiden hade vår adel kunnat draga sig fram utan någon boklig
bildning; de andliga hade skött sådana ärenden, vid hvilka studier
och stilistisk förmåga voro erforderliga. Men när Gustaf I trängde
prelaterna ur rådet, måste de verldsliga medlemmarne af detsamma
inse, att fordringarne på dem stegrades. Och ej blott i rådet, utan
i den högre förvaltningen och särskildt på beskickningarne, behöfde
ädlingen nu ett förråd af kunskaper, som endast kunde genom
verkliga studier inhemtas. Derför anträffa vi dem ock utrikes i ej så
ringa antal, i det öfver fyratio stycken varit vid utländska universitet
inskrifna till och med 1593 ’). Jag vill exempelvis anföra Göran
Gylta (Wittenberg 1537) bröderna Karl och Göran Gera (d:o 1539),
Erik och Nils Gyllenstjerna (d:o 1542,), Ake Bengtsson Ferla (Rostock
1551) Sten och Gustaf Axelsson Banér (d:o 1558), Nils och Ture
Bjelke (Greifswald 1563), Svante och Nils Bjelke (Rostock 1587, 88),
Johannes de Mornay (Heidelberg 1593).
Genom dessa medel spriddes bildningen allt mer och mer och
gick djupare ned i samhället. Visserligen lemnade vårt presterskaps
bildning ännu 1593 åtskilligt öfrigt att önska, hvarpå många bevis
skulle ur domkapitlens arkiv kunna framvisas, men de män, som
bekämpade liturgin och stadgade vår bekännelse 1593, voro dock män
af ett lefvande nit och hemmastadda i de heliga skrifterna. De stodo
’) I Rostock 23, Wittenberg 12, Leipzig 2, Greifswald 3 och Heidelberg 3
(jag har naturligtvis räknat dem, som studerat vid flera universitet, blott en gång).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
