Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustaf Adolfs personlighet och betydelse. Hans första åtgärder till universitetets bästa, privilegiernas återgifvande 1612. Tvisten mellan Messenius och Rudbeckius 1612, 1613. Ransakningen härom i Stockholm i Juli 1613. Ombyten af lärarekrafter. Ifrågasatt universitetsreform 1613. Axel Oxenstjernas förslag. Kungabref af 1613 om professurer och kommunitet. Raumanni fiendskap med Lenæus. Den filosofiska fäjden mellan biskop Paulinus och professor Jonas Magni 1615, 1616. Presterskapets reformförslag vid 1617 års riksdag. Paulini betänkande. Den första teologie doktorspromotionen 1617. Magisterpromotionerna 1617 och 1619. Underhandlingar mellan konungen och presterskapet 1620 om universitetsreformen. Dess verkställande. Ytterligare förbättring genom kungabrefvet af den 7 Juli 1621. Tillsättning af de lediga professurerna. Johan Skytte blir kansler 1622; hans person och verksamhet. Skytteanska professurens instiftelse 1622. Wallii tvister med sina embetsbröder. Den ekonomiska ställningen närmast före 1624 års donation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
1’aulini filosofiska fujil iueil Jonas Magni.
underbyggda kristne, också bör föredragas för ungdomen i skolorna
såsom en vetenskap om dygderna och ett rättesnöre for sederna.
Det senare förnekar han bestämdt. Han beskyller derpå Jonas
Magni (temligen orättvist) att ej lära de sina, det etiken är af två
slag, den aristoteliska eller hedniska, som hvilar pä naturens lag, och
den kristna, hvilande på Guds uppenbarade bud. De medfödda
begreppen hos menniskan äro genom syndafallet så fördunklade, att de
icke hafva någon betydelse alls, då det är fråga om andliga ting.
Och äfven i hvad som rörer borgerliga lifvet tjena de till intet, då
de snarare äro skuggor af begrepp, än verkliga sådana. Om några
medfödda praktiska begrepp eller grunder för det sedliga handlandet
vill ban ej höra talas.
Hans vrede stiger småningom under skrifvandet. Så utbrister
ban: »att om Practicus icke öfvergifvet- sina sofismer och med den
kunglige sångaren beder »Gif mig O! Herre en lag», så må ban se
till, huru ban skall undgå den heliga andes långt strängare räfst
ocli den yttersta domen». Och liksom skulle ban vara en
storinqvi-sitor med en riktig kättare framför sig, fortfar han: »Af hvad
nödtvång kommer du med denna smädelse mot Gud? (Jonas Magni hade
nemligen sagt, att han känt sig manad att försvara den hedniska
filosolin). Månne du, derför att du för ej länge sedan kallats till
ett professorsembete och varit van att från katedern slunga åt alla
håll dina kraftlösa blixtar, också genast tror, att det skall stå dig
fritt att utspy hvad skymford som helst mot Gud, hans heliga ord,
dina företrädare och lärare och mot kyrkans förmän»? Straxt
derefter tager lian sin tillflykt till den honom ovärdiga insinuationen, att
motståndarens teser framkallats af samma skäl, som dref
guldsmeden Demetrius i Ephesus att anklaga Paulus och utverka hans
fängslande. Han vore nemligen rädd, att hans inkomster skulle minskas,
om hans filosofi angrepes och förtroendet för den försvagades.
Ehuru Paulinus tydligen var den som börjat striden, beskyller
ban ständigt Jonas Magni att vara den anfallande. Han förklarar
detta på ett ställe dermed, att denne först bort skrifva honom till
enskildt och begärt ett samtal, innan ban började öppen strid. »Men
emedan du mot all förmodan en gång offentligt utmanat oss att
träda ned pä stridsplatsen, så må du ej undra, om jag stoppar dig
dina smädelser tillbaka i munnen och afmålar din personlighet både
innan och utan i lefvande färger och sålunda betalar lika med lika».
Det torde synas, som kunde man ej gå längre i bitterhet. Och dock
äro dessa ord milda i jämförelse med dem, ban utslungar mot
res-pondenten Hunterus, derför att denne sagt, att menniskan har qvar
grunden för ett sedligt lif, och att äfven utom kyrkan ett samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
