Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Gustavianska donationen 1624 och rubbningar i densamma. Ordnande af kommunitet och stipendier. Professurernas besättande. Frågan om utlänningars användning (Heiner, Simonius, Loccenius). Öfriga professorsutnämningar. Inskrifning af studenter 1615—1625. De nya privilegierna af 1625. Skyttes konstitutioner af 1625. De omarbetade konstitutionerna af 1626. Gustaf Oxenstjerna rector illustris 1626, 1627. Wallii tvister med de öfriga professorerna. Skyttes visitation 1627. Professorsutnämningar 1630 utan Skyttes hörande. Striden om poeseosprofessurens tillsättning 1630—1632. Konstitutionernas efterlefnad. Universitetets ekonomiska ställning 1626—1632. Vexlingar i lärarekrafter. Föreläsningar och disputationer. Öfversigt af läroämnena (teologi, juridik, medicin, matematik, filosofi, historia, de gamla språken, modersmålet). Censurens tillämpning. Adliga studerande. Framstående lärjungar. Promotioner. Studier. Besöken vid utländska universitet; omdömen om der vistande svenskar. Universitetets byggnader, bibliotek, arkiv och boktryckeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Österländska språken.
247
intill Karl den store upptager dubbelt sä stort utrymme som den
följande intill Karl V, ocb att historien om imperium Græcoruin
handlar blott om Alexander, men förbigår det egentliga Grekland, dess
frihetsstrid och bildningshistoria. I den lofvärda afsigten att erinra
om den svenska historiens kronologiska hufvuddrag, inflickas de
svenska regenterna på behöriga ställen, men då författaren står på
Johannis Magni ståndpunkt, är det lätt att förstå, hvad följden häraf
skall blifva. Iledan vid den assyriska furstelängden inskjutas dessa
uppdiktade representanter tör den fornjoterska ätten, af hvilkas
inlärande våra förfäder skulle hemta lust för det historiska studiet. —
Efter denna nedslående syn är det med sann tillfredsställelse man i
nästa tidehvarf vänder sin blick till Paulini och Loccenii historiska
arbeten.
Af de s. k. döda språken hade hebreiskan ej någon egen
representant i början. Den som föreläste öfver gamla testamentets exegetik
svarade belt naturligt för hebreiskan, såsom det språk, hvarpå de
författare ban tolkade voro skrifna. Sedermera ärkebiskopen Nicolaus
Olai Botniensis, ej utan anseende som orientalist, vårdade först detta
studium. Längre fram finna vi för några år en särskild professur i
hebreiska och troligen äfven i grekiska upprättad tör Claudius
Opso-pæus (1605—1608), hvilken sedermera Johannes Rudbeckius (1609,
1610) och Lenæus (1610—1613) innehade. I de begge sistnämdes
förmåga och lärdom ligger en garanti för att dessa språk då
vederbörligen omhuldades1). 1613 blef hebreiskan åter förenad med en
af de teologiska professurerna. Först 1620 blef det åter ett
sjelfständigt läroämne, då en lärostol i hebreiska och grekiska
upprättades, till hvars innehafvare Sveno Jonæ utnämdes i Maj 1621. Några
månader senare utbröt» dock grekiskan ur hans professur, som i stället
förvandlades till en professur i orientaliska språk. Det vore orimligt
att begära, att någon filologisk uppfattning af vetenskapen skulle vid
denna tid göra sig gällande, men det synes mig eget att endast en
afhandling af Sveno Jonæ töre 1633 direkt handlar om något af de
orientaliska språken •).
Den grekiska professuren såsom en särskild lärostol uppkom,
’) Rudbeckius säger i sin Oratio Vuledictoria i Maj 1613. att ban under det
år ban var professor i hebreiska föredragit ett sammandrag af dess grammatik
et etreroUii loeo insigaiores sententias ex pentateucho decerptas grammatice et
tlieologice resolvi.
J) »Catechesis minor Syriace ac 1. a ti ne cum alphabeto Syrinco an 1627»
(Scheffe-rus Sveeica literata s. 131). Bland hans dissertationer handlar ingen före 1633 om
orientaliska språk. Det berättas dock om en af lians lärjungar Nicolaus Rubenius,
som promoverades i Upsala 1632, att han ntan svårighet kunde skrifva vers på
syriska (Högbergs beskrifning öfver Småland).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
