Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Gustavianska donationen 1624 och rubbningar i densamma. Ordnande af kommunitet och stipendier. Professurernas besättande. Frågan om utlänningars användning (Heiner, Simonius, Loccenius). Öfriga professorsutnämningar. Inskrifning af studenter 1615—1625. De nya privilegierna af 1625. Skyttes konstitutioner af 1625. De omarbetade konstitutionerna af 1626. Gustaf Oxenstjerna rector illustris 1626, 1627. Wallii tvister med de öfriga professorerna. Skyttes visitation 1627. Professorsutnämningar 1630 utan Skyttes hörande. Striden om poeseosprofessurens tillsättning 1630—1632. Konstitutionernas efterlefnad. Universitetets ekonomiska ställning 1626—1632. Vexlingar i lärarekrafter. Föreläsningar och disputationer. Öfversigt af läroämnena (teologi, juridik, medicin, matematik, filosofi, historia, de gamla språken, modersmålet). Censurens tillämpning. Adliga studerande. Framstående lärjungar. Promotioner. Studier. Besöken vid utländska universitet; omdömen om der vistande svenskar. Universitetets byggnader, bibliotek, arkiv och boktryckeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enskilil undervisning.
257
att för ersättning gifva enskild undervisning. Ocli enligt en samtida
professors vittnesbörd var adjunktens undervisning af mera
skol-messig, än vetenskaplig naturl). På denna skyldighet bar man
hållit så strängt som vore den en uteslutande rättighet. Så till
exempel kallade konsistorium år 1 (327 tre ograduerade studenter inför sig,
emedan de mot konstitutionerna gifvit enskilda kollegier i hebreiska,
logik, fysik, grammatik och retorik; detta förbjöds dem för framtiden,
hvaremot det stod dem fritt att hafva disciplar, blott de ej
sysselsatte sig med sådana saker, som äfven offentligen förelästes’-).
Adelns söner hade alltid egna handledare, vanligen de bästa af
studenterna och magistrarne, och voro derjämte ofta anförtrodda åt
vården af vissa professorer, i hvilkas hem de ej sällan voro
inakkor-derade. I Axel Oxenstjernas brefvexling förvaras äimu många bref
från ej blott hans egna söners lärare, utan äfven från andra, hvari
de redogöra för gossarnes eller ynglingarnes studier; ty der var
ingenting, som ej den store kanslern med uppmärksamhet följde.
Följande utdrag ur ett af dessa bref torde gifva en bild af
innehållet och formen för de adliga ynglingarnes undervisning. Det är
skrifvet år 1(330 af sedermera historiarum professorn Ericus Brunnius,
som då var lärare för den femtonårige Claes Bjelkeustjerna3). Och
det är att märka, att ban om den blifvande amiralen och friherren
säger, att ban ej är så synnerligen rikt utrustad på minnets vägnar
och ej utmärkt för någon hög grad af stadga. Ty det program ban
utvecklar synes förutsätta en lika begåfvad, som uthållande lärjunge.
Sedan barnaundervisningen afslutits, har ban hufvudsakligen
befattat sig med de klassiska författarne och historieskrifvarne. Af de
förra har ban isynnerhet lagt vigt på Cicero och börjat med de för
innehåll och form så utmärkta »libri de Oratore et Quæstiones
Tusculanæ». Af häfdatecknare har ynglingen gjort bekantskap med
Cæsar, Livius, Sallustius, Curtius, Justinus och Florus, hvaremot
Tacitus lagts åt sidan, tills hans omdöme och insigter mognat. Bland
skaldenia har Brunnius utvalt Terentius, Virgilius och »Buchanani
’) Sehefferus säger i sin »Mcmoria Stigzelii» (fol. 9) att adjunktens uppgift pä
den tid Stigzelius blef det (1625) var nquæ publicis tradita erant doctrinis ca
domi cum optimo et studiosissimo quoque juventutis repetere, obscuriora illustrare,
male intellecta corrigere... curas suas dimittere ctiam ad minima el quæ tradi
publice a professoribus non permittebat dignitas ratioque academica, nesciri tamen
sine detrimento studiorum... non poterant, familiaritate gratissima suggerere.
a) Konsist, protokoll d. ?3 Nov. De tre voro Johannes Magni Nicopensis,
Laurentius Tolfstadius (adjunkt 1631) och Laurentius Fornelius (professor 1635).
3) Den 25 December 1630, dock med tillägg af 24 Sept. 1631, att som B.
fruktar, att brefvet förkommit, har ban ånyo utskrifvit och afsändt det (orig. i
liiksarkivet, Oxenstjernas brefvexling).
Ups. Univ. Hisl. I. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
