Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Gustaf Adolfs bortgång. Förmyndarregeringen och universitetet intill 1637. Universitetets representation på herredagarne. Kommunitetets tillstånd. Dess upphäfvande 1637. Regeringen och universitetet 1639, 1640. Axel Oxenstjernas och Johan Skyttes visitation 1637. Följder af densamma. Universitetets ställning till staden. Johan Skyttes visitationer 1638, 1639. Wallii angrepp på Schomerus. Spänningen mellan ärkebiskop Laurentius och universitetet. Johan Skyttes visitationer 1640—1644 och död 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spänningen mellan Paulinus och universitetet.
301
kallat Schomerus till Dorpt, och saken förföll af sig sjelf i glömska.
Nekas kan dock ej, att Schomerus uttalat åsigter, som foga anstodo
en professor, aldra miust en vetenskapsman. Wallins anför att han
blaiul annat sagt, att »Mercurius detta år gör menniskorna flitiga
ocli häftiga till onda gerningar, särdeles till tjufven och röfveri
både till land och vatten, kommer på beneu många förändringar i
religionen» etc. ’).
Tre år senare gick Keuicius ur tiden; ban fick till efterträdare i
ärkebiskops- och prokanslersvärdiglieten vår gamle bekante,
Strengnäs-biskopen baurentius Paulinus Gotus. I Upsala var den senare ej så
synnerligt välkommen, ty ban hade ej fått en enda af ärkestiftets
röster, hvilkas Hertal fallit på Johannes Rudbeckius. Domkapitlet,
som med undantag af Wallins stått på bästa fot ined Keuicius, såg
med oro och misstänksamhet sin nye öfverherde, af hvars regemente
i Strengnäs de slöto till, att ban äfven här ville göra sin vilja ensam
gällande. Det hade varit förlåtligt, om en af dem, Jonas Magni, ej
hyst de vänligaste känslor för Paulinus med anledning af det bittra
anfall, denne för tjugu år tillbaka riktat mot honom. I allmänhet
hyste man kanske en viss afvoghet mot honom för det inflytande
ban liade hos kanslern och det sätt, hvarpå lian förut, stundom
oombedd, lagt sig i universitetets angelägenheter. Och denna känsla
delades af alla; de gamla fienderna Lenæus och Wallius förenade sig
nu, de tyckte sig hafva funnit en ny gemensam fiende. Sjelf har
Paulinus knappast gjort något för att minska den klyfta, som från
början åtskilde honom och konsistorium, tvärtom i mycket genom
eget förvållande vidgat den. Hans största fel var att ej kunna fatta
skilnaden mellan den tid, som nu var, och den, till hvilken ban sjelf
hört som professor femtio år tidigare. Han mindes väl, huru
obetydligt universitetet då varit, huru det på visst sätt varit ett
domkapitel, hvars vördade öfverhufvud i allt ärkebiskopen var; i
Strengnäs hade ban sutit som en kyrkofurste omgifven af sina lektorer,
hvilkas verksamhet han skapat och efter sin vilja ledt. Med dessa
känslor och vanor kom ban till Upsala och trodde, att här skulle
gå till som i gamla tider. Han glömde alldeles, att i stället för de
högst sex professorer, som funnits på hans tid, satt der nu en
samling af tjugu, många redan med ansedda namn inom vetenskapens
verld, och ban märkte ej, att det gamla beroendet af kyrkan var
försvunnet och att skilsmessan från domkapitlet samt en fortsatt verk-
’) För ofvanstående se Wallii bref till Kenic.ius d. 27 Maj och till Skytte
d. 14 Juni 1633 samt Kenicii bref för Schomerus d. 29 Maj s. à., alla tryckta hos
O. A. Knös: analecta epistolarum, disp. acad. in 4:o, 17S7—1796 s. 79 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
