Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Gustaf Adolfs bortgång. Förmyndarregeringen och universitetet intill 1637. Universitetets representation på herredagarne. Kommunitetets tillstånd. Dess upphäfvande 1637. Regeringen och universitetet 1639, 1640. Axel Oxenstjernas och Johan Skyttes visitation 1637. Följder af densamma. Universitetets ställning till staden. Johan Skyttes visitationer 1638, 1639. Wallii angrepp på Schomerus. Spänningen mellan ärkebiskop Laurentius och universitetet. Johan Skyttes visitationer 1640—1644 och död 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Spänningen mellan Paulinus och universitetet. 302
samhet i de nya formerna utvecklat hos universitetet en hög grad af
sjelfständighet.
Genast vid hans första ankomst till Upsala begynte oenigheten.
Han skref till rikskansleren, att hans embetsbröder i domkapitlet
voro liksom sammanknippade och troligen hade for afsigt »att obruera
honom multitudine suffragiorum ad negocia vel impedienda vel ad
illorum nutum adcommodanda». Det harmade honom, att Laurelius
ej ville afstå från sin gård, hvars försäljning Paulinus ansåg olaglig;
det var samma gård, som Erik XIV skänkt Paulini farbror,
ärkebiskop Laurentius Petri Gotus1). Om Laurelius ej i godo ville återlemna
den, borde han förflyttas till annan plats. Likaså borde Lenæus
förflyttas till superintendent i Vester- eller Österbotten, ty ban vore
mera till hinder och motstånd, än någon till fromma. I stället för
Wallins, som kallats till Strengnäs såsom Paulini egen efterträdare,
och någon af desse kunde Petræus hitkallas från Abo och lektorn
Johannes Yesthius från Strengnäs, så att han harle något stöd att
lita på ’-).
Oxenstjerna fick aldrig någon ro för hans klagomål. Följande
år skref ban och bad att få den lärde orientalisten Hambræus (som
fortfarande vistades i Paris) till teologie professor; »här blifver eljest
aldrig godt», säger han, »ty de hänga alla tillhopa, man och
qvinfolk såsom bröder, systrar, mågar, svågrar, slägtingar»3). Värst af
alla var Wallius, som ännu var qvar i Upsala. Med honom tyckes
han ej haft någon makt. Han skrifver, att denne var honom och
konsistorium »aldeles under ögonen; och hvad vi med godt
betänkande konsultera och besluta, det gör ban allt om intet, ändock han
ligger en guds fånge». I slutet af samma bref utbrister han halft
förtviflad: »den farlige mannen blifver pernicies et perturbator ecclesiæ
et fæx seditionum ac discordiarum in nostro ord i ne, o! utinam 11011
etiam in civili. Hjelper mig för Jesu namn ifrån honom, eller han
måtte compesceras. Hela tio ark räcka icke till att uppräkna hans
ömkliga väsende och hushåll» *). Vår herre tyckes hafva hört hans
jämmer, ty Wallius, som redan var nedlagd på sin sista sjukbädd,
afled några veckor senare d. 23 Junis). Lenæi utnämning till förste
’) Se ofvan s. 160, 161; ilet var f. d. dekani hus.
s) Se hans bref till Oxenstjerna d. 22 och 28 Juli 1637 (orig. i Riksarkivet,
Oxenstjernas brefvexling).
3) Den 13 April 1638 (orig. anf. st.).
«) Den 1 Juni 1638 (Bihanget s. 346).
’) Norlin påpekar i sina Bidrag etc., huru långt tidens officiella vältalare
vågade gå, då i det offentliga programmet vid Wallii düd författaren kunde likna
honom — vid Basilius den store.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
