Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Axel Oxenstjerna väljes till kansler 1646. Privilegiernas förbättring samma år. Drottning Kristina och universitetet. Planen till ett nytt universitetshus. Den nya staten af 1648. Axel Oxenstjernas visitationer 1647 och 1648. Målet om unge Liljehööks dråp 1648. Boecleri och Ravii inkallande. Kristinas slöseri och öfverskridande af staten. Hennes frikostiga understöd af lärde och studier. Räntmästar Chruzelii slarf. Balansen vid hans död 1653 och sakens följande behandling. Axel Oxenstjernas visitation 1653. Klagomål öfver e. o. professorsutnämningar. Kristinas sista besök i Upsala och tronafsägelse 1654. Axel Oxenstjernas död och Magnus Gabriel De la Gardies val till kansler samma år. Universitetets första beröring med Karl X Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Balansen efter Chruzelii ilöd 1653.
nast underrättade om dödsfallet, svarade d. 15 Juni, att lian om några
dagar skulle infinna sig i Upsala och sände dem muntlig helsning,
att han skulle laga, det ingen räntmästare påträngdes universitetet
och att dispositionen af deras räntor icke droges under
kammarkollegium ’). Det ser sålunda lit, som om slarfvet varit nära att beröfva
universitetet den oskattbara förmånen att sjelft sörja för sin egendom,
och vi hafva Oxenstjerna att tacka för, att vi undgingo den faran;
det är lätt att inse, huru i svåra tider, då frestelsen blefve alltför
stark, detta kunnat ställa bela universitetet på bar backe, som man
säger.
Den 25 Juni uppträdde rikskanslern i konsistorium, i närvaro af
ärkebiskopen och alla professorerna. Med fasthet och allvar tog ban,
saken fore; Chruzelii underordnade fingo hårda ord, men
professorerna behandlades i allmänhet med ett öfverseende, hvaraf de
knappast gjort sig förtjente, ehuru de sanningar, de fingo om ock i mild
ton höra, borde känts ganska bittra i medvetande af deras skuld.
Kanslern yttrade, att ban på grund af räntmästarens berättelser
alltid trott, att öfverskott funnes, han hade sjelf satt for stor lit till
denne, emedan han talt så flitigt för universitetet, men han såg nu
allt för väl att denne varit en riktig skälm. Sjelf vore ban något
ursäktad, emedan blott en och annan besvärat sig, hvilket ban
betraktat som enskild ovilja, under det att de bort, derest de ej rådde
med räntmästaren, »satt honom i prubban» och högtidligen besvärat
sig hos kanslern, hvilket de icke gjort. De fingo nu i stället finna
sig i att brist uppstode, hvilken de skulle underkasta sig i proportion
till sina löner.
På hans fråga, huru det såg ut med Chruzelii räkningar, svarade
Iledræus, att de voro i stor konfusion, der funnos blott lösa lappar,
och vid utdelningarna var tiden sällan antecknad. Kanslern påpekade,
huru oförsigtigt det var, att ej genast lägga beslag på alla hans
papper, och att universitetets intresse var vigtigare, än enkans påstående
om det nesliga i åtgärden. Det kom småningom fram, att åtskilliga
medlemmar af akademistaten fått ut stora förskott, andra betydliga
summor i lån; professor Gestrinii enka hade sålunda lånat 1,500
riksdaler, och hade ändå ej varit nöjd. Oxenstjerna träffade rätt på
saken, då ban härvid yttrade: »jag ser att quæstor har agerat en
politicum med eder, nemligen betalt några, att de skulle favera sig
och på sin sida föra ordet. I hafven mycket blifvit bedragne, sker
sådant mera måtte I gå under». Han lät inkalla bokhållaren och
’) Konsist, prot. il. 18 Juni 1653; Oxenstjernas svar af il. 15 fins bland käns
lersbrefven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
