Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
gjort alin möjliga försök att blifva af med teologen Petrus
Rudbeckius, själfve prokanslern hade därför höjt sin röst vid De la
Gardies besök i januari 1655. Rudbeckius skyddades af namnet och sina
släktförbindelser, den store Stiernköök var hans svärfar, och brodern
Johannes Rudbeckius stocl synnerligen väl lios kanslern. Och dock
saknade man ingalunda anmärkningar mot P. Rudbeckii lämplighet
som universitetslärare. Mannens begåfning har troligen icke höjt
sig öfver medelmåttan.1 Och hans vetenskapliga arbeten åtnjöto
mycket ringa anseende. Redan Terserus påstod i sin tid, att de voro
plagiater och vimlade af fel, trettio år senare beträddes Rudbeckius
med samma svaghet att plöja med andras kalfvar.2 Men inga
föreställningar hjälpte, och Karl bekräftade d. 29 juli 1655 den e.
ordinarie professorsbeställning, som Kristina gifvit honom. Då
lönevillkoren för dylika brukat vara 500 daler smt., men Rudbeck blott
innehade en teologie adjunktslön å 200 daler, gälde det att finna
någon utväg till hans förnöjande, och kanslern drog sig icke för att
anslå åt honom den franska språkmästarelönen å 200 daler, som
blifvit ledig, alldeles obekymrad om att staten sålunda öfverträddes
och att undervisningen i franska skulle ligga nere.3 Rudbeckius var
dock ej nöjd med 400, utan gjorde anspråk på minst 500 och
eventuellt 700. Detta fann konsistoriet oskäligt, men Rudbeckius infann
sig och företedde ett nytt kungligt bref af d. 22 maj 1658, som
tillerkände honom full lön, och konsistoriet fann då för godt att,
efter han tjänat länge och visat flit, öka lönen till 500, längre ville
det ej sträcka sig.1
Om det stannat vid, att man fått dragas med Rudbeckius, till dess
en ordinarie teologie professur kunnat för honom blifva ledig, hade
1 Norrnninnus säger i sin oràtio fanebris öfver P. Rudbeckius: >Nihil
supra cominunem ingeniorum sortem sibi vindicans, sollertia vero ... omnia
adsequens». Ett så tvetydigt loford vill något säga på en tid, då det hörde
till bruket att endast prisa den dödes förtjänster.
,J Terserus till kanslern 25 dec. 1655 (orig. Ups. Bibi., tryckt hos O.
A. Knös: Analeeta epistolarum 1. 1787 s. 14). År 1685 har Rudbeckii kollega
den sorgligt bekante II. Schutz, vid sin opposition på dennes afhandling: De
conciliis in genere, uttalat, att hvad där funnes af värde i afhandlingen vore
stulet, från Stigzelius och att hvad Rudbeckius själf skrifvit vore utan värde
(01. Rudbeck t. kanslern C okt. 1685, orig. i Lund Bibi.). Man måste för en
gång gifva Schiitz rätt, tv plagiatet framträder genast vid första jämförelse
med Stigzelii afhandling af 1652: De conciliis. Äfven Stigzelius uttalade i
själfva kanslerns närvaro i konsistoriet sina farhågor, därest Rudbeckii
dis-putationer blefve kända i utlandet (kons. prot. d. 17 januari 16(il).
3 Kanslerns bref d. 19 mars och 11 aug. 1656. Rudbeckius uppbar
språkuiästarlünen från hösten 1656 till och med 1663.
4 Kons. prot. 12 maj, 25 sept., 1 och 6 okt. 1658.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
