Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
förblifva en död bokstaf, såsom hittills beklagligen skett och deras
samvete nog torde siiga dem. Kuratorer, som till stor del toges ur deras
egen krets och hvilka icke skulle äga annat uppdrag än att under
pro-kanslerns tillsyn admonera där behof gjordes, kunde icke inverka menligt
på den akademiska magistratens anseende, och därför torde deras
motstånd mot en dylik åtgärd endast befästa den opinion som nu slagit
rot, att de ville lefva "i en oförsvarlig och abusiv frihet". Och
därpå tog han till offensiven med anknytning till deras uttalande,
att de voro beredda att stå till svars för sina åtgöranden. Huru
skulle, frågade han, de kunna, därest kunglig nåd ej komme
emellan, stå till svars för sina brister. Universitetets ekonomi vore ju
vanskött och dess byggnader förfallna, på ett halft år vore icke sex
disputationer hållna, stipendier gåfvos åt ovärdige och af privat
gunst, lärarne sågo mera på sina hushåll och enskilda fördelar än
på undervisningens kraf och lärjungarnas bästa, konstitutionerna
voro icke till en tredjedel iakttagna. Dominatus paucorum,
faktio-ner, trätor och andra sådana inveterata mala förstörde akademiens
reputation och välfärd. - Det är som om Rudbeck dikterat brefvet,
och klart torde vara, att dessa beskyllningar, som visserligen icke
voro alla sanna, hade sin källa i hans teckningar af tillståndet.
Kanslerns bref gjorde för ögonblicket ett förkrossande intryck,
så mycket mera som det åtföljdes af det kungliga bref af d. 14
Febr., som insatte kuratorerna. Man hade här trott, att saken ännu
blott var ett projekt af Rudbeck och att det därför, äfven om det
fallit kanslern i smaken, dock skulle stå att afböja. Hade man
vetat, att regeringen upptagit saken, skulle deras bref säkerligen
aldrig kommit att afgå. Man måste nu tyst svälja förödmjukelsen
och harmen, de mest ängslige skyllde ifrån sig, den ene på den
andre, den gamle ärkebiskopen var ej minst ifrig i detta afseende.
För Rudbeck var utgången på visst sätt en seger, men den var
dyrt köpt genom den nu oåterkalleliga brytningen mellan honom
och lians ämbetsbröder. Och det nya vapen, som genom
kuratorsämbetet sattes i hans hand, var utan egg, det blott retade, utan att
kunna med kraft och framgång användas. Institutionen var från
början alldeles förfelad genom dess oklara ställning inom
universitetsorganisationen, dess obestämda funktioner och dess besynnerliga
sammansättning. Huru skulle särskildt två professorer kunna på en
gång vara de andres jämlikar och öfverordnade? Och huru skulle
funktionen att "admonera kolleger" kunna uträtta annat än att väcka
ond blod? Egentligen var det blott ett ögonblickets påfund, afsedt
att på visst sätt legalisera Rudbecks inflytande, men det blef som
sådant vanmäktigt. Han har ock själf sällan åberopat den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
