Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!) 1
hvilket torde hafva sin förklaring i, att som det uppgifves, konungen
begagnat sig af hans biträde i sina orientaliska förbindelser.1
Den starkaste strid, som vid denna tid upprörde och söndrade
sinnena vid universitetet, var den som framkallades af inträngandet
i vårt land af den nya riktning inom filosofien, som bar sitt namn
efter Iiené Des Cartes. Den märklige filosofens system, som redan
i tjugo år väckt så stort uppseende i den öfriga världen, hade
behöft sin rundliga tid, för att framtränga till vårt aflägsna land, där
det först med 1660-talet tyckes blifvit närmare bekant, ehuru då
ännu blott inom den trängre kretsen af våra naturforskare. I de
kyrkliga lägren inom de protestantiska staterna betraktade man,
fullt ut lika mycket som inom de katolska, om ej mera, Cartesii
nyheter med häpenhet och förargelse, snart med verklig fruktan.
Redan det att hans system tog det rena tänkandet och således
människans förnuft till utgångspunkt, i stället för att som hittills
lydigt underordna filosofien under den uppenbarade religionens
sanningar, var något oerhördt; ett dylikt förlitande på den mänskliga
tankens egen kraft vid lösningen af lifvets gåtor kunde ej annat än
förefalla som ett kätteri. Särskildt ondgjorde man sig öfver hans
ryktbara missförstådda sats om tviflet såsom den nödvändiga
förutsättningen för att komma till klarhet i begreppen. Vidare hade
den djärfve tänkaren ju tillåtit sig att sopa bort bela denna från
medeltidens skolastik nedärfda, hårfina men ock ofta barbariska
terminologi, som den protestantiska teologien i sin tur tagit i arf
och hvarmed den uppbyggt sitt dogmatiska system; och man hade
intalat sig, att denna form var så oumbärlig för de kristna
troslärorna, att med dess fall skulle dogmerna själfva råka i fara.
Slutligen såg man med verklig ovilja, huru det nya systemet förkastade
den gamla naturfilosofiens ur Aristoteliskt-skolastiska
tankespekulationer framkonstruerade, men för alla naturiakttagelser så godt som
alldeles främmande byggnad och i dess ställe med experimentet till
utgångspunkt sökte på analytisk väg ur naturen själf utleta de fasta
lagarne för hennes verksamhet, ty däri låg ock ett angrepp på den
hittills gällande teologiska förklaringen af åtskilliga naturfenomen,
men därmed ansåg man själfva bibelns auktoritet hotad.
Natur-forskarne åter hvarken kunde eller ville öfvergifva de nya sanningar,
taga inteckning i hvilken enskild jord han ville. — För egennytta kan
Ravius icke frikännas; konsistoriet har en gång måst aftvinga honom det
belopp af kröningsdukaterna som han ville snilla undan från adjunkterna
(kons. prot. 1654 16 Dec. och 1655 17 Dec.).
1 Se Frankfurterrektorn M. Rhodes program 1677 vid Ravii begrafning.
Jfr. i öfrigt Molleri Cimbria litterata, 2, s. 682.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
