Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
var dock blott ett förspel till höstens oro. Konsistoriet hade
d. 18 Nov., på grund af svåra excesser, dömt tvänne bröder Julinus
till s. k. tyst relegation för ett år och valt denna milda strafform
i den välvilliga afsikten att ej allt för mycket skada ynglingarnes
framtid. Men dessa tolkade mildheten som flathet och rädsla och
önskade visa, att oiu de afträdde från skådeplatsen, så skulle det
ingalunda ske i tysthet och som besegrade. De inbjödo 50 till CO
kamrater till ett stort dryckeslag, hvarpå den välplägade skaran,
till häst och i en fackelbelyst procession, under många timmar drog
genom gatorna, allt under ett förfärligt skjutande, tills den omsider
eskorterade de dömda ut ur staden. Det förskräckta konsistoriet
beslöt d. 26 att vidtaga utomordentliga kraftåtgärder, akademivakten
förstärktes till 14 man, en reservtrupp organiserades af akademiens
humlegårdsdrängar, timmerkarlar m. fl., och 30 bardisaner samt
10 musköter jämte stålhattar och bröstvär anskaffades. I bjärt
kontrast till denna mobilisering af stridskrafterna stod det
jämmerliga bref, som konsistoriet följande dag aflät till kanslern, hvari
det ordade om faran för ett upplopp, som deras "svaga makt" ej
torde kunna motstå, och begärde med snaraste ett kraftigt
understöd. Att deras farhågor icke voro så alldeles ogrundade framgår
däraf, att själfve Rudbeck två dagar senare anhöll hos kanslern,
att landshöfdingen måtte få nödiga order, samt att vakten skulle
äga att, därest den våldsamt anföllos, försvara sig medelst
eld-gifning.1 Detta verkade. Landshöfding Claes Rålamb sände genast
30 ryttare till Upsala och lät slå offentligen efter Julinarne, som
ock snart häktades, hvarpå han jämte Sten Bjelke på regeringens
befallning drog till Upsala, för att anställa rannsakning. Här möttes
de dock, som de till kanslern inrapporterade, af en sådan
genvördig-het och insolens, att den äfven i deras egen närvaro gaf sig luft
och att endast ryttarkommenderingen gjort det möjligt för dem att.
fullgöra sitt uppdrag. De tillstyrkte därför förståndigt nog kanslern
att icke låta på förhand förmärka någon benägenhet för skonsamhet,
ty om något skulle uträttas, måste det som med kraft begynts,
äfven med kraft utföras. De kände tydligen sin ämbetsbroders
svaghet, och varningen blef äfven förspild. Ty kanslern, som först
tagit på sig en bister uppsyn och förmanat konsistoriet att icke
visa, att det fruktade vidare oväsen, emedan sådant ej litet stärkte
ungdomen, "som dessförutan benägen vore till allehanda fåfänga
opinioner om sig" var sedan nog svag att själf d. 8 Febr. 1664
föreslå konsistoriet, att det på grund af den böneskrift, som
Juli-nernas åldrige fader, kyrkoherden i Nyköping, inlagt för sina söner,
1 Rudbeck till kanslern 28 Xov. 10l>3 (IJief af O. R. s. 30).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
