Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
konstitutionernas föreskrift, att högadelns söner skulle i processioner
gä närmast efter rektor och före alla professorerna, men äfven
härmed voro de förre ej alltid nöjda, utan sökte tränga sig framför
rektor. Öfver ungdomens bråk och oanständiga oskick i kyrkan,
hvaraf församlingens andakt i hög grad stördes, klagas oupphörligt
och här gingo adelns barn i spetsen. Och i gatutumulten togo de
unga ädlingarne en verksam del med sina betjäntföljen, ofta gående
löst med svärd och pistoler på den akademiska vakten, som härvid
kände sig illa till mods i medvetande om faran att skada dylika
motståndare. Kansler och konsistorium sågo ingen bättre utväg än
att först och främst taga de unga stridshjältarnes betjänter för
hufvudet och på dem vältra skulden,1 men därnäst, ocli väl icke alltid
utan skäl, gjorde de informatorerna ansvarige, ehuru dessa i de flesta
fall voro lika, om ej mer, vanmäktige gent emot sina oregerliga
lärjungar, af hvilkas familjer de voro för sin utkomst
beroende-Oförskämdheten hos dessa adliga lärjungar kunde stundom gå
oerhördt långt. Så finner man, att en ung Karl Sparre d. 12 Febr. 1668
adresserar ett bref till konsistoriet, hvari han "ej mindre af egen
indignation, än på sin faders befallning" fordrar att få veta, hvilka
af professorerna berättat, att lian sutit och druckit med skomakare
och andra kanaljer, ty sådant ginge honom högt till sinnes, efter
det stred såväl mot hans inklination, som hans ära och härkomst.
Konsistoriet svarade, att som detta ej sagts till hans accusation,
utan interlocutorie och därför icke tagits till protokollet, ansåge det
icke sig pliktigt att angifva någon sagesman.
Olof Rudbecks maktställning och inflytande vid universitetet
hade undergått en stor förändring under de gångna åren. De strider
jag förut tecknat hafva tillräckligt antydt, att så var fallet.
Egentligen sträckte sig hans suveräna styrelse, då allt till en början gärna
böjde sig, ej öfver lians rektoratsperiod eller året 1662, och redan
mot dess slut förspordes en stark dissonans, då kommunitetsfrågan
löstes genom maktspråk af honom och kanslern. I full besittning
af den senares förtroende fortfor ban äfven efteråt att rätt
godtyckligt sköta viktiga universitetsfrågor, särskildt de ekonomiska, alldeles
efter sitt hufvud. Kuratorsvärdigheten gaf honom ju också härtill
ett slags berättigande, men det var icke saken blott, utan äfven
sättet som retade medbröderna, ty ban visade ej ringa hänsynslöshet
i sitt uppträdande. Så växte missnöjet, och vi hafva sett, huru
motståndarne läto honom erfara sin ovilja på ett kännbart sätt, då
1 I)et är nästan osmakligt att se Brunnerus i rektorsprogram d. 5 Dec.
JG6G varna informatorerna att hålla adelns betjänter i styr, »ne forte quod
i 111 bacchantes designant, errore famæ studioso juventuti impütetur».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
