Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
striden om den vetenskapliga undervisningens och forskningens frihet
utkämpades. Och splitet skulle blifva ännu hetsigare och djupare,
då de ömtåliga ekonomiska frågorna, för hvilkas intrasslande man
icke utan skäl lade bufvudskulden på hans egenmyndiga förfarande,
trädde i förgrunden.
Innan jag öfvergår till dessa, vill jag dock vidröra den
personliga fejd, som han förde med e. ordinarie professorn Håkan Fegræus.
Själfva saken är obetydlig, men i all sin litenhet målar den tidens
art och återspeglar underligheten, för att ej stundom säga
futtigheten i de handlande personernas uppträdande. Håkan Andersson
Fegræus, som först studerat i Upsala och sedan disputerat i Giessen,
hade af regeringen utnämts till e. ordinarie juris professor d. 14
Aug. 1667. Utnämningen tyckes hafva varit en öfverraskning för
Olof Rudbeck, som året förut lyckats hos kanslern utverka juris
adjunkturen åt sin svåger Karl Lundins och väl hoppats, att denna
Ijrofessorstitel sedan skulle komma just denne till del. Från början
rådde därför spänning mellan honom och Fegræus, som å den
senares sida skall enligt Rudbecks uppgift slutligen hafva gått därhän,
att han gick med pistoler på sig, hvilka han brukade framvisa och
låta förstå, för hvem de voro ämnade. Hvad häri kan hafva varit
sant, står nu ej att bevisa. Men en besynnerlig man har Fegræus
varit, som man kan se däraf, att ban på sin installationsdag d. 6
Nov. 1667 lät två trumpetare rida ikring i staden och under salut
utblåsa den viktiga tilldragelsen. Det förargelseväckande i
tillställningen stegrades däraf, att dåvarande rektor Jonas Fornelius, en
man af likartad kaliber efter hvad det vill synas, tillåtit sig i
sitt installationsprogram det grofva skämtet att tala om domarues
vinningslystnad.1 Rudbeck inrapporterade följande dag saken till
kanslern, som i svaret uttryckte sin stora harm öfver detta
van-vördiga spektakel;3 till något efterspel förde detta likväl icke för
ögonblicket. Men följande vår kom det slutligen till Fegræi öron
genom riksrådet P. Sparre, att Verelius och Rudbeck skulle hos
kanslern beskyllt honom att hafva gått med pistoler i fickorna och
fällt hotelser mot Rudbecks lif, och han riktade då mot dem en
öppen anklagelse för utspridande af osant förtal. Stigzelius gjorde
då som rektor ett försök att få saken i godo bilagd, och enligt lians
påstående iiade allt gått väl i början, i det Rudbeck och Verelius
’ Fornelius hade gått. Unda ditrhiin att skrifva: »Horum [judicum] turba
cutn iuvaluit, sursuin deorsuni omnia vertunt, ipsuin suuin principem
venalem habent.
s Rudbeck til! kanslern d. 7 Xov- (original) och dennes svar 27 Nov.
(concept) R. ark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
