Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
becks fråga; det vore i sin inspektion han fann sig förbigången, och
han skulle nog ytterligare förklara sig i saken, ty af Rudbecks höga
ropande liite han sig ej förskräcka. Brunnerus tillade försmädligt,
att det såg ut, som om man ej finge tala, om man icke förmådde
öfverrösta andra. Och efter honom hördes "en och annan" yrka att
få veta, med hvad rätt Rudbeck ansåg sig äga att. admonera rektor
och konsistorium. Utan tvifvel var det ock egenmäktigt af honom
att vilja ensam utöfva den myndighet, som kungliga brefvet lagt i
trenne kuratorers händer med föreskrift, att de skulle handla med
prokanslerns vetskap och råd. Denna brist på själfbehärskning hos
den nye inkvisitörn vedergällde konsistoriet med att i nästa session
insätta Arrhenius och Schefferus i kommittén, hvaraf följden blott
blef, att Rudbeck efter första sammanträdet alldeles uteblef, ett
exempel, som snart flere följde.
Ryktet om denna våldsamma sammanstötning och dess orsaker
nådde naturligen snart kanslerns öra. Han kallade under den närmast
följande tiden flera gånger till sig ombud för konsistoriet och
tillkännagaf slutligen, att han skulle själf infinna sig mot slutet af
Juni, då den unge grefve Axel Oxenstjerna skulle insättas som
rector illustris. Rudbecks ovänner förberedde sig till striden, de
kände sig starka genom antal och enighet, och de hade nu ett säkert
stöd i prokanslern, ärkebiskop Stigzelius, Rudbecks gamle
motståndare. Denne sammankallade d. 29 Juni, några timmar, innan
kanslern väntades till staden, ett konsistorium, hvari en skrifvelse om
bristen och dess orsaker föredrogs.1 Både ärkebiskopen och
konsistoriet uttalade sig med bitterhet öfver, att alla deras i tid gjorda
varningar mot ovarsamheten och slöseriet med universitetets medel
icke vunnit gehör, utan blifvit illa uttydda och endast ådragit dem
kanslerns ogunst. Sammanträdet afbröts för en stund för att
högtidligen gå kanslern till mötes, men därpå samlades man igen till
en öfverläggning, hvari all skuld för svårigheten lades på de
olycksaliga extrastaterna, förutan hvilkas tillkomst man nu skulle haft en
god reservfond. Beslutet blef, att den ofvannämda skrifvelsen skulle
öfverlämnas till kanslern, och redan före kvällens utgång var den i
hans händer. Det var väl ej med de behagligaste känslor ban tog
del af denna uppsats, som ju innebar en föga tillfredställande dom
öfver det sätt hvarpå han uppfyllt sina kanslersplikter. Men han
höll god min i elakt spel och sökte vända det till sin fördel genom
att ställa sig alldeles öfverraskad af hvad som inträffat och välta
skulden öfver på andras skuldror samt i öfrigt låta stormen rasa ut
öfver Rudbeck, som dock ej var stort mera skyldig än han själf.
1 Denna skrifvelse har jag ej lyckats återfinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
