Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
höfde blott inskrifva sig under stadens rätt, så att Curio där kunde
stämma honom för utfående af hvad Rudbeck en gång i tiden
utlofvat; sedan det väl skett, kunde ban själf instämma universitetet
till Hofrätten ined anspråk på ersättning. Den klippska tanken
omsattes utan dröjsmål i handling och omtänksamt nog i god tid
redan före den Curionska domens afkunnande, i det ban d. 13
Januari 1675 lät hos Upsala Rådhusrätt inskrifva sig och sitt folk
under stadens jurisdiktion. När ban sedan varsnade, hvilket
oerhördt uppseende, och just ej till hans fördel, som steget väckte,
sökte han lika fyndigt slingra sig ifrån saken med att uppgifva,
att ban icke inskrifvit sig för sin person, utan blott för folket på
sina segeijakter, efter ban med dessa dref borgerlig näring, men
fakta vederlägga hans framställning.1 Vägen var emellertid klar
Han begärde af rådstugurätten och erhöll uppskof med Curios
stämning, tills han i Hofrätten utfört sitt eget mål mot universitetet,
och därpå inlämnade ban hos denna en stämning på
universitetet, i hvilken han gaf fritt lopp åt sin stormande lidelse.2
Hans samtida, vare sig de med harm eller häpnad föruummo
hans besynnerliga inskrifning under stadsrätt, förstodo icke genast
stegets syftning, och uppenbarligen anade hvarken kansler eller
konsistorium, att en ny storm sammandrog sig. Annars hade
visserligen den förre icke uttalat sig som ban gjorde, då konsistoriets
deputerade d. 3 Febr. 1675 infunno sig hos honom på Venngarn
för att föredraga åtskilliga universitetets angelägenheter. Han lät
då i starka ord höra sin förtrytelse öfver Rudbecks steg, som han
fann oförsvarligt, och ban underkände belt och hållet dennes attest
om Curios föregifna fordran: om den nyss fällda domen hade han
icke ett ord af ogillande.3 Han skulle dock snart föra ett alldeles
motsatt språk, då han varsnade den hotande vändning som Rudbeck
gifvit saken och genom dennes bearbetningar lärt att se frågan
i ett belt annat ljus. En åtgärd at’ konsistoriet, hvartill detta
tvingats genom Rudbecks sätt att gå bröstgänges till viiga,
förskaffade honom en osökt anledning att skilja sin sak från
konsistoriets. Hofrätten hade nämligen redan d. 10 Febr. meddelat
konsistoriet Rudbecks och Curios stämningar, och innan detta hann
meddela sig härom med kanslern, ankom d. 24 ett föreläggande
från Hofrätten, att konsistoriet skulle redan inom åtta dagar
inkomma ined förklaring, efter motparten dref hårdt på sakens
skyndsamma behandling. Under sådant förhållande var det ej möjligt
1 Se min redogörelse i inledningen till Bref af O. R. s. 77—78.
5 Utan dato, tryckt i Bref af O. R. s. 104.
8 Ivons. prot 6 Febr. 1075.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
