Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
tvinga det till en förödmjukande reträtt. Men ställningen var
ingalunda afundsvärd, sedan kanslern svikit, ocli man kände bittert sin
öfvergifvenhet. När kanslersbrefvet upplästes i konsistoriet, beslöt
man uppskjuta svaret, efter så få voro närvarande, men stämningen
tolkas af protokollets ord: "I det öfriga befalla vi oss och saken
Gud, bålla oss vid causæ bonitatem och äro endräktiga att strida
för sanningen." Och med svaret dröjde de i en bel månad, det
afgick först d. 28 April. Så länge det i detta var fråga om att
afvärja kanslerns anklagelser var tonen värdig och aktningsfull, men
när talet kom in på Rudbeck och lians gärningar, blef det dem
omöjligt att icke gifva luft åt sina bittra känslor. De vågade då
säga rent ut, att det var han som ingifvit kanslern de omilda
omdömen som i dennes bref uttalats, och att dessa voro så mycket
orättvisare, som studierna nu blomstrade starkare än någousin, "ehuru
väl Rudbeck", som de kanske ej så orätt tillade, "i sin profession
litet eller intet på några år därtill bidragit". I sin barm gåfvo de
slutligen kanslern själf en slags tillrättavisning genom att säga, att
i arkivet funnos icke "så onådige bref till professores ifrån
superi-oribus alltifrån den tiden som det Messenianiska oväsendet akademien
i fara satte, som de nu finnas inkomna i de åren, på hvilka Olaus
Rudbeckius har sitt vederspel emot akademien drifvit.1 På sin
förbittring mot Rudbeck lade de naturligen icke heller annars band
när tillfälle bjöds; så yttrades i en skrift, som deras fullmäktige till
hofrätten, Celsius och Aurivillius, där inlade, att Rudbeck sådde
oenighetens griis och hade länge sått det. Denne begagnade sig
däraf, för att i Karl IX:s manér anhålla hos domstolen, att de
professorer, som gifvit fullmakt såväl till processen som till dylika
kalumnier, skulle anmanas att uppgifva sina namn, för att så skilja
dem från öfriga;2 med illa anbragt salvelsefullhet tillade han, att
alla andra svåra ord ban fått utstå droge han gärna som en rätt
kristen.3 Och ban underlät icke att göra sina motståndare lifvet
surt genom allehanda påhitt. Så begärde han t. ex. utlämnande icke
blott af albi originalkladdar till konsistorie protokollen, utan ock
1 Detta utfall mot kanslern måtte hafva tillkommit i ett obevakadt
ögonblick, ty man fann senare (se prot. G Maj) nödigt att efterse »de förra
cancellariorum bref huru de äro».
’ Celsii och Aurivillii odat. inlaga samt Rudbecks svar af 27 Mars äro
bilagda hans bref till kanslern 31 Mars.
a Hans följande ord kunna väl förtjäna anföras, de måla hans
stämning och skrifsätt. »Ty hafver Gudh sielf... burit oskyldig törnekrona,
hwii icke jag en mulsäck och syndig menniska gärna en törneklädning af
mina egna kolleger mot allt det goda iag dem publice och luvar och en i
synnerhet wist hafver.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
