Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som icke lät sig på något sätt nedtryckas af de
vedervärdigheter, som vid denna tid öfvergingo universitetet, var Olof
Rudbeck, men han hade ju också alldeles dragit sig ifrån konsistoriet, ocli
dess bekymmer kunde så mycket mindre uppröra honom, som ban
ofta själf till icke ringa del framkallat dem. Och det låg för öfrigt
icke i hans spänstiga lynne att hänga hufvudet eller låta sig
beherrskas af sorger och farhågor. Full af lifslust och energi
fördjupade han sig i sin väldiga Atlantika, hvars tryckning nu gick
raskt undan, gjorde förarbeten för sitt stora botaniska verk, Campi
Elysii, sysslade med sina tekniska anläggningar och mekaniska
uppfinningar, processade med konsistoriet och hade därutöfver
hundratals småbestyr. Men detta mångfaldiga och omfattande arbete, som
skulle böjt andra till jorden, verkade blott uppfriskande på denna
natur, som icke kunde at’ något tröttas eller nedslås.
Ett ypperligt bevis på styrkan af sina öfversvallande lifsandar
gaf han vid denna tid genom det ryktbara program på svenska, som
ban utfärdade d. 1 Maj 1677,1 i hvilket han inbjöd till åseende af
den dissektion, som ban och hans medbröder Hoffvenius skulle
anställa i den anatomiska kupolsalen i Gustavianum. Programmet afvelc
alldeles från den sedvanliga högtidliga akademiska formen, icke blott
i val af språk, utan äfven i det uppseväckande humoristiska
uttryckssättet. Utan tvifvel skedde detta fullt afsiktligt, i det ban ville reta
den i hans ögon öfverdrifna formalismen hos motståndarne och visa
att han förmådde sätta sig öfver föråldrade sedvanor. I de lärdes
ögon måste dock redan det att kasta öfver bord vetenskapens
internationella språk synas som ett revolutionärt tilltag, och det något
groteska sätt, hvarpå Rudbeck lät sin kvickhet spela i ett ämne,
som tycktes blott böra påminna om dödens allvar, har nog väckt
anstöt äfven hos en och annan, som eljest icke var hans
motståndare, och gaf hans ovänner anledning att utgjuta sig öfver hans
opassande lättsinne. Man kan dock nu icke annat än godmodigt le,
då man ser honom inleda sitt tal med att säga, att efter hvarken
Aristoteles eller Cicero, när de undervisade ungdomen, användt
det götiska eller skytiska språket, som dock vore det äldsta af
alla, så kunde han ej heller göra dem den äran att, som
bruket vore, använda latinet. Och obegripligt roligt är det sätt,
hvarpå han drifver med samtidens fåfänga i bruket af onödiga
klädespersedlar samt visar, att detta har sin motsvarighet i naturens
underfulla anordning af människokroppens inre delar; icke heller
torde någon nu stöta sig vid, att han säger, att som hans åldriga
1 Tryckt i Bref af O. K. s. 148.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
