Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
vännens talan oeli gick därunder så långt, att lian lät undfalla sig
att Rudbeck, trots sin frånvaro från konsistoriet, stått det närmare,
än mången som däri tagit del. Hoffvenius sökte förmildra hans
för-sylidelse med att uppgifva, att Rudbeck säkerligen varit af kanslern
fritagen från ämbetssysslorna, ehuru resolutionen icke inkommit
bland handlingarna, hvilket åter professor Micrander, såsom
förutvarande sekreterare, på det bestämdaste förnekade. Det var
emellertid en vansklig sak, att på egen hand omtolka lagens föreskrift
om valet, man var väl icke heller beredd eller hågad att väcka
en farlig stridsfråga till lifs, och valet föll på Rudbeck. Då
underrättelsen härom framfördes till honom genom sekreteraren, låtsade
ban först en viss motsträfvighet ocb begärde några dagars
betänketid under föregifvande, att han skulle hafva på förhand hos
kanslern undanbedt sig uppdraget. Mindre sannfärdigt skildrade han
två dagar senare saken så för De la Gardie, som skulle konsistoriet
enträget genom upprepade budskickningar sökt öfvertala honom,
och ställde sig så, som ville ban lägga afgörandet i kanslerns hand,
för att det icke skulle se ut, som 0111 ban vägrat af bat till sina
ovänner.1 Konsistoriet vidtog dock det försiktighetsmåttet att gifva
sekreteraren order, att icke utan dess tillåtelse lämna Rudbeck i
händer handlingarna i de strider, som förts mellan honom och
konsistoriet. Och Benzelius, som kanske lidit mest och kämpat
segast för konsistoriets sak, skydde icke att, låta offentligen höra
hvad han tänkte. Ty då ban d. 30 September 1679 höll en oratio
parentalis öfver sin trogne vapenbroder i den Curionska fejden,
Martinus Bruniierus, utbrast han: Man måste beklaga, att just de,
som borde vara med oss sammanslutna genom talrika rättsliga band,
glädja sig öfver våra olyckor, sörja öfver vår lycka; äfven män af
det redbaraste lif hafva måst duka under för afundens beskyllningar.
Och till detta tal bar Rudbeck som rektor knappast kunnat undgå
att vara åhörare.
I det stora bela var situationen ej svår för Rudbeck.
Konsistoriet hade under de senare åren undergått stora förändringar, i det
döden bortryckt flera af hans starkaste vedersakare. Ärkebiskop
Stigzelius hade redan 1676 gått ur tiden, Petrus Aurivillius 1677,
och innevarande år hade icke mindre än fem aflidit, Jonas Fornelius
17 Februari, Johannes Schefferus ’26 Mars, Magnus Celsius 4 Maj,
I’. Ljungh 18 Maj och Martinus Brunnerus 22 Augusti. Några nya
konsistoriales voro genom släktskapens band hans vänner, såsom
Anders Grubb ocb Karl Lundius, och processerna lågo ju för ögon-
1 Rudbeck 1. kansler 23 Maj 167!) (Bref af O. R. s. 172).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
