Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
förhålla Schütz lönen och göra honom andra svårigheter vid
tillträdet. Han hade haft sina goda skäl till utnämningen och för
öfrigt endast interimsvis uppdragit åt Schütz denna tjänst, till dess
någon annan blefve ledig. Han ville ej vidare veta af några
onödiga inkast, Schütz skulle genast insättas i sitt ämbete och åtnjuta
fulla lönen. Här var nu intet annat att göra än att åtlyda en så
sträng tillrättavisning.
Det var naturlig sak, att Schütz, som fullväl visste, att Rudbeck
stått bakom kansler och konsistorium i detta misslyckade försök,
skulle då ban nu stod som segrare gifva fritt lopp åt sitt
hiitnd-giriga lynne ocli med alla medel ansätta sina motståndare, särskildt
Rudbeck, och ban lyckades fullkomligt i sin afsikt, hänsynslös och
outtröttlig som ban var, ehuru det var universitetet i sin helhet,
som mest fick betala krigskostnaderna i de strider som häraf
uppväcktes. Lugnet och friden hade här aldrig varit stora i Rudbecks
dagar, men de voro det ännu mindre i de tider, då Schütz svängde
får lan. Ett verkligt krigstillstånd inträdde, som i elfva år icke blott
upprörde akademiskt damm i hvirflar, utan slog mången djupa sår;
hans bortgång 1693 kändes därför som en verklig lättnad för alla.
För Olof Rudbeck medförde denna nya fiendskap en massa af
visserligen icke alltid oförtjänt obehag, som dock hans elastiska sinne
och breda skuldror med lätthet buro, t,y man skulle känna honom
illa, om nian skulle efter bokstafven taga hans ord till kanslern,
då ban skref, att ehuru ban väl kunde föreställa sig, huru trött en
oxe eller häst skulle vara som gått för plogen från morgon till
kväll bela veckan igenom, trodde ban dock aldrig, att en sådan
kunde vara så trött som ban själf blefve, när ban hörde en träta
växa upp.1 Men den som fick lida, det var den svage, känslige, af
ålder och olyckor nedböjde kanslern, hvars sista lefnadsår i hög
grad förbittrades af Schütz fientlighet. För den senare var det
emellertid ingalunda svårt att just i sin nya verksamhet upptäcka
angreppspunkter mot Rudbeck, ty i fråga oiu biblioteket hade denne
vid sidan af verkliga förtjänster äfven icke så ringa synder på sitt
samvete. Han hade sedan lång tid tillbaka, alltifrån Loccenii dagar,
vant sig att betrakta detta som sitt domän, där han ägde göra hvad
ban behagade,2 och på det bela taget hade dess förvaltning så godt
1 Rudbeck t. kanslern 28 Dec. 1(382 (Bref af O. R. s. 1!)2).
a Han erkänner själf, att ban hade i sin bostad böcker inköpta för
bibliotekets räkning, som där aldrig katalogiserats (kons. prot. <i Dec. 1682),
att, ban aldrig lämnade igen eller uppvisade något, hvartill han dock sade
sig hafva kanslerns tillåtelse (Kons. prot. 24 Okt. 1683), något spår af en
sådan står dock ej att upptäcka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
