Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
som legat i lians hand. Nu mötte lian där en annan vilja lika stark
som sin egen, men med bättre rätt och glödande af personlig
hätskhet. Det måste då komma till starka sammanstötningar, och
det skedde äfven ögonblickligen.
Redan i den konsistoriesession, där Schütz tog sitt inträde d.
8 Febr. 1682, drabbade lian samman med Rudbeck, och striden blef
allmän. Norcopensis tog naturligen varmt vännens parti, under det
Benzelius icke var sen att stödja Schütz. I första hettan gick det
så våldsamt till, att sekreteraren förklarade sig ur stånd att uppfatta
hvad som sades, och rektor (C. Arrhenius) måste kalla de stridande
till ordningen. Schütz begärde att genast få tillträde till biblioteket
och att inventeringen efter Verelius skulle ofördröj ligen anställas.
Besynnerligt nog ansåg Rudbeck sig kunna vägra att till honom
utlämna biblioteksnycklarna, eftersom Verelius hade på dödsbädden
lagt dom i hans hand, och en ny bibliotekarie icke borde före
inventeringen få råda öfver dem;1 för öfrigt ansågo alla, att med
inventeringen kunde anstå, tills Verelius åtminstone kommit i grafven.
Detta lilla första nederlag eggade endast Schütz bitterhet, och han
visste nog, hvar han skulle komma åt sin ovän. Där rådde sedan
gammalt tvenne svåra missbruk i fråga om bibliotekets begagnande,
och i dem hade Rudbeck ej minsta andelen, men på dem ville
Schütz hafva ett slut. Det ena var att professorer, som önskade
boklån, icke infunno sig själfva å biblioteket, för att som lagen
bjöd inskrifva sina namn i låneboken, utan funno det bekvämare att
begära böckerna genom biljetter, hvilka de dock sedan icke ville
alltid erkänna som fullgoda kvittenser. Det andra var, att lånen
behöllos i oskäligt lång tid. All säker kontroll blef härigenom
omöjlig och förluster ingalunda ovanliga. Den som isynnerhet
syndade i sistnämda hänseende var lindbeck, som aldrig återställde
hvad han fått låna för sin kolossala Atlantika och andra arbeten.
När nu Schütz med fullt fog d. 15 Mars begärde inlämnande af alla
utlånta böcker i och för inventeringen, förklarade Rudbeck, att ett
häraf förorsakadt rubbande af böckerna i hans bostad skulle
omöjliggöra allt vidare författande, han anförde därvid äfven det löjliga
skälet, att det skulle blifva honom svårt, nästan omöjligt att sedan
få sina källskrifter i samma ordning som de förut varit. Han tyckte,
att bibliotekarien kunde i stället infinna sig i hans hus och där
revidera, en åsikt till hvilken konsistoriet äfven anslöt sig.
Naturligen var det kanslern ett sant nöje, att då konsistoriets deputerade
straxt efteråt, d. 24 Mars, besökte honom på Venngarn, förklara att
1 Protokollet suger icke, huru <let gick med nycklarna. Antagligen
fick Schütz dem senast d. 22 Fehr., då han gick eden som bibliotekarie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
