Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
till 15,011 mot en inkomst af 18,700, hvadan de aflidne skulle
häfta i en skuld till bibliotekskassan af 3,689 daler hvarjämte ban
framkom med åtskilliga efterräkningar å 1,300 daler. Det är nu
lika omöjligt som det då var, att komma till klarhet med dessa
stridiga beräkningar, men man har ingen anledning att misstro
Rudbecks ärlighet och ban har påpekat faktiska misstag i Schutz
uppgifter. Bästa beviset för att den sistnämde ej haft rätt är väl
att saken ej förde till några efterräkningar.
Den hade emellertid erbjudit Sehiitz ett ypperligt tillfälle att
sätta liudbeck på de anklagades bänk, och man kan godt förstå,
att den senare, högeligen förbittrad öfver beskyllningen, ville
försvara sin kränkta heder inför konsistoriet.1 Denna utväg syntes
visserligen afskuren, då kammarkollegiet d. 21 Febr. 1684, med
anledning af Schutz anmälan om bibliotekskassans stora icke
utbekomna fordran, infordrade biblioteksverifikationerna, som Rudbeck
hade i sitt våld. Denne äter kände ingen lust att utlämna dem,
förrän han först fått försvara sig i konsistoriet och ban vände sig
d. 17 Maj till kanslern,2 med anhållan att slippa utlämna dessa
papper, innan konsistoriet haft saken före. Denne var nog
oförsiktig att genast d. 26 Maj skrifva till konsistoriet och anbefalla det att
judicialiter upptaga målet mellan Rudbeck och Sehiitz samt
tillsvidare kvarhålla verifikationerna, själf skulle han härom underrätta
kollegiet. Men kollegiet var ingalunda nöjdt med kanslerns försök att
träda i dess väg, utan anmälde saken för K. Maj:t. Och den 20
Juni 1684 afgick ett kungligt bref, som befallde att saken skulle i
kollegiet upptagas och afgöras. Här borde ej något annat varit
möjligt än att genast lyda den kungliga ordern. Men det
egendomligaste af allt är, att. trots detta kungabref lyckades det Rudbeck
att ett belt år fördröja insändandet af verifikationerna, utan att
detta för honom förde till någon påföljd, och det var endast med
halft våld, som Sehiitz slutligen lyckades framtvinga dem, hvarvid
Rudbeck ställde så till, att åtlöjet föll öfver denne, ehuru här
rätten var på Sehiitz sida och Rudbeck förfor föga taktfullt i sakens
behandling.8 Och den som fick sitta emellan för Rudbecks
själfs-våldiga förhållande, det var just hans trogne beskyddare, den stac-
1 Hans stämning målar sig i brefvet 2fj Febr. 1(184 till kanslern (1;.
ark.;. Han skrifver där om siu längtan att se kanslern: »Jag tror intet,
att den så stor är såsom de förskingrade fårens längtan liar är, som
gå utan herde, att få se E. H. Exc. på Wennegarn och f& beklaga sin nöd
soln de utstå måste af de ulfvar de hafva råkat ut för.»
■ Original i Lunds Univ. Bibi.
5 Rudbeck t. kanslern I) och 17 Maj 1(585 (Bref af O. R. s. 274
och 280).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
