Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
gjort skriftlig anmälan och däri påpekat, att manuskriptet icke förut
uppvisats för honom, att det för öfrigt syntes misstänkt 110g, då
flertalet af de s. k. testimonierna voro ovidimerade kopior och
Rudbeck dessutom i dem gjort åtskilliga ändringar och tillägg,1 samt
slutligen, att Östgötaprästen Sitelii testimonium innehöll för
Antikvitetskollegiets heder kränkande uttalanden. Visserligen höjdes i
konsistoriet protester mot att den ene professorn skulle äga rätt till
censur öfver den andre, men beslutet blef, att papperen skulle stanna
i konsistoriet och bägge parterna höras. Kanske Schütz redan da
antydt, hvad ban i en senare session erinrade, att han ägde åberopa
det kungliga censurplakatet af d. 5 Juli 1684, och en dylik vädjan
till högsta makten förfelade sällan sin verkan. Rudbeck skummade
af harm öfver att sålunda se sig ånyo underkastad censur af den
odräglige motståndaren, och det i en sak som rörde Atlantikan,
hans vetenskapliga storverk och ära. Full af förbittring skref han
till kanslern,8 att något dylikt ej ens vederfarits den ringaste
student och att för öfrigt den ene professorn borde fä anses så god
som den andre; öfverheten hade ju ändock i sin hand att förbjuda
skriften eller uttaga det misshagliga. Märkligt nog uttalade ban
ock den sunda, då ännu så okända satsen (hvilken ban för öfrigt
ej själf tillämpade på andra, då dessa vågade kriticera Atlantikan),
att det bästa vore, om en skrift finge stå eller falla på sitt eget
värde. Hvad som mest oroade honom var, att det vapen som
användts mot testimonierna, kunde en annan gång riktas mot hans
öfriga arbeten, framför allt hans ögonsten Atlantikan. Kanslern
gjorde sitt bästa att bispringa den nödställde vännen, så mycket
mera som han själf var en trogen beundrare at’ jätteverket, men
till konungen vågade han ej vända sig, utan ban skref till den
mäktige Lindschöld och besvor honom att hjälpa Rudbeck: det
gällde vetenskapens sak och ett sådant storverk som Atlantikan/1
Och han vädjade icke förgäfves, saken klarerades nästan
ögonblickligen. Redan d. 13 Maj 1685 utgick ett kungligt bref, som fritog
från censur böcker af lärde och hederlige män, hvilkas integritet
och erfarenhet voro en borgen för, att deras verk icke innehöllo
något skadligt, förargligt eller anstötligt, och detta skulle särskildt
gälla Rudbecks stora arbeten.
1 Rudbeck hade t. ex. Undrat »pnesentia till »facultas . egenhändigt
inskrifvit Sotia Brenners namn in. ni. Schütz anmärkte ock, att många
testemonier voro så gamla som från 1658, 1662 etc., och att det kunde vara
ovisst om författarne ämnat dem för offentligheten; Benzelius hade
åtminstone opponerat sig mot, att ett hans bref blifvit intaget.
2 Odat. bref (Bref af O. R. s. 266).
3 Odaterad kopia i Ups. Bibi., Palmskölds saml. XV, T. 15, s. 641.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
