Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vemodigt intryck att skåda, huru lian alltmera isoleras ocli
vemodigast af allt är att bevittna, huru den gamle kanslerns sista
sammanträffande med konsistoriet för till ett lidelsefullt och vanmäktigt
utbrott af hans djupa ovilja mot Schütz, som förgiftat ban sista år,
och huru han därvid glömmer sin värdighet på ett sätt, soui kommer
orätten att icke stanna helt och hållet på den elake motståndarens
sida. Det var den 27 Augusti 1685 som De la Gardie sista gången
trädde upp i konsistoriet, där prokanslern och icke mindre än IG
professorer samlats att möta honom. I början gick allt lugnt. Han
erinrade om sin höga ålder, som tycktes mana honom, att hans
kanslerstid torde snart vara till ända, och han uttryckte sin
förhoppning, att hans efterträdare skulle bringa dem lycka. Med uppriktig
glädje sade ban sig kunna erkänna universitetets blomstrande
tillstånd och förträffligheten af både lärare och lärjungar, och ban
förmanade dem att till vederläggande af det tal, som gick i landet oui
trätorna vid universitetet, lägga sig vinn om saktmod och
fridsamhet. Därefter kommo åtskilliga frågor under behandling, utan att
några missljud förnummos. Men det behöfdes blott en obetydlighet,
för att den bitterhet, som jäste i hans själ mot den olycksalige
Schütz, skulle bryta ut och föra till ett våldsamt uppträde. När
nämligen talet kom på biblioteket, ställde han på Schütz den frågan,
om denne nekade utlåning af böcker från institutionen; det var
Rudbecks sak som kanslern här upptog. Härtill svarade Schütz, att
detta endast skedde i det fall, att den lånesökande icke infann sig
och, som konstitutionerna föreskrefvo, själf inskref sitt namn i
låne-boken, utan egenvilligt blott sände upp lånesedlar. De la Gardie
ansåg å sin sida, att det sistnämnda var fullgiltig tolkning af lagens
ord "convenire bibliothecam", och när Schütz genmälde, att utan
kunglig dispensation måste han efterlefva lagen, utbrast kanslern
häftigt: "Sådan dispensation kan jag utverka inom 24 timmar, herr
Schütz har ock läst bibeln och vet väl, att man intet bör vränga
lagen i malört". Och härmed drog ovädret sig samman. I flera
smärre förekommande frågor visade sig kanslern allt retligare, och
när så talet kom pä den tillärnade, af Rudbeck begynta och
öfvergifna nya biblioteksbyggnaden, bröt det löst. Kanslern hade frågat,
hvarför arbetet icke fortsatts, hvarpå Schütz ogeneradt svarade, att
han tagit sin hand därifrån, dels emedan medel alldeles saknats,
dels emedan ban så omildt angifvits inför kanslern. Och han kunde
ej neka sig nöjet att säga, att det stode den fritt, som begynt bygga,
innan han visste, hvar medel skulle tagas (d. v. s. Rudbeck), att
ånyo taga saken om hand. Förbittrad ställde De la Gardie då till
honom den frågan, hvem den omilde angifvaren vore, hvarpå Schütz
Ups. Univ. Ilidt. II, 1. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
