Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
sänder, att föra sin talan.1 Den 9 Mars anbefallde konungen kungl,
rådet Erik Lindscliöld, liofkanslern N. Gyldenstolpe, statssekreterarne
J. Bergenhjelm, A. Nordenhjelm och S. Åkerhjelm att med sig
adjungera ärkebiskopen, fyra biskopar (E. Benzelius, Chr. Papke, P.
Bång och M. Steuchius), Upsala teologen Julius Micrander och de
två nyssnämda professorerna samt efter hållen öfverläggning öfver
prästerskapets skrifvelse och fakulteternas förklaringar inkomma med
betänkande i frågan. Skulle majoriteten fått råda inom kommissionen,
hade frågans öde varit besegladt i reaktionär riktning, ty alla de
sex prästerliga medlemmarnes åsikt var klar och Bergenhjelms
säkerligen äfven.8 Men de fyra andra statsmännen voro af annan tanke
och deras ord vägde tyngre,3 Lindschöld har säkerligen som
ordförande med vanlig öfverlägsenhet länkat förhandlingarna i önskad
riktning. Inom sexton dagar var den segslitna frågan afgjord inom
kommissionen, det skickligt affattade betänkandet var till formen
ett slags kompromiss mellan de stridande, men i sak innebar det
ett tydligt tillbakavisande af anfallet på Cartesianismen och en
upprättelse för universitetet. På grund af detsamma utfärdade konungen
d. 17 April sin slutliga resolution, att den kristliga trosläran icke
finge underkastas någon filosofisk kritik, men att han i öfrigt
efter-lät filosofiens fria bruk och öfning.1 Utgången af striden hade
otvifvelaktigt allt utseende af en fullständig seger för
Cartesianis-mens anhängare, och man har hittills så uppfattat den. Men
förhållandet blef i verkligheten ett helt annat. Motståndarnes försök
att stäfja den fria forskningen voro ingalunda, soiu man sagt, röjda
ur vägen, tvärtom blefvo angreppen på forskningsfriheten
våldsammare än förr och kröntes i det bela med framgång. Vi skola snart
härpå möta mer än ett exempel.
Innan ännu den stora frågan om Cartesianismen vara eller icke
vara genom kungliga brefvet af d. 17 April 1689 fått sin temporära
1 Drossander var inbjuden att bo hos Åkerhjelm, men afslog, ilå ban
lofvat Bilberg att »lefva samman i säng och säte». D. ti Maj tackade han
Åkerhjelm för den gunst som alltid visats honom och universitetet, särskildt
i causa Cartesiana (Bergianska brefsaml.).
5 Jag sluter detta af Bergenhjelms sätt att uppträda några är senare,
då teologerna lyckades förhindra Bilberg att disputera i teologi, hvarom
mera nedan.
3 Gyldenstolpe yttrade 15 Febr. 1693 i kanslikollegium, att Bång,
Benzelius och Steuchius, som sutto i kommissionen öfver Cartesianismen, torde
veta något därom, att K. Maj:t ej saknade män, som kundo behandla
teologiska tvistefrågor (kollegiets protokoll, kopia i Ups. Bibi-, U. 133).
4 Kommitténs fullmakt, dess eget betänkande och K. Maj:t resolution
äro tryckta hos S. Bring, Samling etc., 2: 128—136. Kommitténs betänkande
har dock där orätt daterats d. 15 i stället för d. 25 Mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
