Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
store filologen Laurentius Norrmannus, som d. 6 Dec. nästan
enhälligt föreslagits af såväl fakulteten som konsistorium.1
Med nit och kraft skötte Svedberg sin rektorsbefattning.
Särskildt låg honom om hjärtat att vaka öfver tukt och ordning bland
ungdomen, hvilket vid denna tid väl behöfdes, och kunde
förordningen ensamt hjälpa, så felades det denna tid visserligen icke på
sådana. K. Maj:t hade d. 20 Okt. 1692 ålagt landshöfdingen, att
med anledning af studenternas stimmande under gudstjänsten och
löpande ur kyrkan i otid, hvartill orsaken uppgifvits vara, att de
saknade egna bänkar, tillse att dylika anskaffades; tillika hade ban
stadgat, att stadsfiskalen skulle häkta dem som i förtid lämnade
gudstjänsten;2 några månader senare (d. 4 Mars 1693) hotade ban
med fängelse på slottet som straff för oväsen i kyrkan.
Landshöfdingen och Svedberg styrde om, att rektor fick sin bänk bland
den adliga ungdomen (hvilket antyder, att bråkmakarne voro att söka
i denna klass) och att informatorerna fingo sin plats i närheten.
För öfriga studenter inreddes plats på läktaren, där äfven professorer
och seniorer af hvarje landskap skulle vaka öfver ordningen. Och
d. 26 April 1693 utfärdade rektor och konsistorium ett öppet bref,
som ställde allvarliga straff i utsikt för tvenne andra gängse oskick.
Där hotades med fängelsestraff för dem som tilläto sig att vid
sol-lenna akademiska akter trängas i dörren och på gångarna samt stiga
upp på bänkarna; skjutning inom staden eller vid dess lador skulle
bestraffas, i förra fallet med relegation, i det senare med arrest.
Vare sig nu dessa strängare åtgärder verkligen skrämde ungdomen,
hvilket förefaller föga troligt, eller snarare inflytandet och föredömet
af sådana män, som Svedberg m. fl., och de stormiga akademigrälens
afstannande lyckligt återverkat på ungdomen, lärer enligt Svedbergs
uppgift en stor förändring inträdt, och han gaf vid sitt afsked från
Uppsala 1702 ungdomen det vittnesbördet, att han till dess stora
beröm kunde säga, att under de tio år ban bodde vid stora torget,
hörde ban icke studenterna skria eller tumultisera tio gånger.
Då lians rektorat i Maj 1693 gick till ända, aflämnade ban till
kanslern en redogörelse3 för åskilliga åtgärder, soiu ban under detta
vidtagit och uttalade äfven för universitetets räkning åtskilliga
önskningar. Härpå följde dock icke något svar från högre ort. Men
1 Svedbergs milrktiga votum, som Tottie anför efter teol. fak. protokoll,
ünns in originali i Ups. Bibi. U. 140.
- Någon skrifvelse af konsistoriet, som kan hafva framkallat detta
kungabref, finns icke i arkivet.
3 Innehållet af redogörelsen upptogs nästan ordagrant i Svedbergs
memorial af följande år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
