Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
som gåfve särdeles hopp om sig. skulle K. Maj:t förse dem med
understöd. Tydligen var här egentligen fråga om utbildandet af
unga skickliga teologer, ty det befinnes, att det var mest sådana,
som sedan kommo i åtnjutande af den kungliga hjälpen. Svedberg
hade äfven påpekat det mindre riktiga i, att de kungliga
stipendierna stundom gåfvos åt adliga barn, för hvilka dock särskilda
magnatstipendier ändå funnes; K. Maj:t resolverade, att missbruket
borde upphöra, men att universitetet icke beller finge öka antalet
[kungliga] stipendier utöfver det, som skulle framdeles i staten
bestämmas. Slutligen hette det rörande universitetets önskan att få
en särskild kommission nedsatt, som utan särdeles kostnad för
universitetet kunde föra dess gamla processer till ända och lösa åtskilliga
andra kinkiga frågor, såsom godsbyten, stipendietestameiiten,
lönefordringar m. m., att konsistoriet finge härom öfverlägga med
kanslern och så inkomma med sitt betänkande. Af denna kommission
blef dock icke någon verklighet, kanslern styrkte till uppskof och
det på goda grunder.1 Det anförda vittnar emellertid om Svedbergs
stora nit att befordra universitetets olika intressen.
Den stora betydelse, som vid denna tid fästes vid att en
professor gjort sig känd som fullt ortodox, torde af det föregående
hafva framgått med tillräcklig klarhet. Jag går dock att anföra
ännu ett exempel, därför att man däraf ytterligare får lära, att äfven
för den, som sökte en professur i den filosofiska fakulteten, var det
icke en likgiltig sak, om anmärkningar gjordes mot hans renlärighet.
Hela den befordringsfråga, som visar detta, är äfven i öfrigt
intressant genom det vidlyftiga trassel den förorsakade. Orientalisten
Gustaf Peringer (1G93 adlad Liljeblad) hade d. 5 Juni 1695 kallats
till censor librorum. Såsom kandidater till den lediga professuren
framträdde teol. doktor Johan Esberg, (som förvärfvat sin
doktorsvärdighet i Giessen 1691), teol. adjunkten Daniel Djurberg och
filosofie adjunkten Johannes Palmroot. Esberg hade ett godt ryggstöd
i sin släktförbindelse med Olof Rudbeck, som redan tidigare lagt sig
ut för honom bos konungen och höjt hans förtjänster till skyarna.5
1 filosofiska fakulteten åtnjöt dock dess adjunkt Palmroot stora
sympatier, och i dess session d. 19 Juni 1695 fick denne vid
förslagsuppsättningen sex röster, Esberg däremot blott en, afgifven af släg-
1 I Kons. protokoll 29 Aug. 1691 finns intaget ett betänkande af Lundius
och Schwede om de ärenden, soin skulle underställas kanslern och sodan
en kommission. Men kanslern styrkte till uppskof i kommissionsfrågan,
tills nya staten blifvit färdig (Kons. prot. 5 Sept. 16!)4). Vi minnas, hur De
la Gardie i tiden afstyrkt en dylik kommissions tillsättande.
2 Se min inledning till Bref af O. R. s. 259—260.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
