Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
tingen professorn i logik Andreas Goeding, som dessutom gjort starka
invändningar mot att fakulteten brukat sluten votering. 1
konsistoriesessionen senare på samma dag synes Esberg hafva fått majoritet;1
det vägde naturligen tungt till hans förmån, att prokanslern och
sådana män, som J. Svedberg och L. Norrmannus, gifvit honom
sina röster, äfven kanslern gaf honom sitt förord d. 10 Juli. Allt
tycktes sålunda for Esberg öppna den bästa utsikt till platsen, men
den förmörkades plötsligt, i det att samma dag som kanslern
undertecknat sitt förord, erhöll han från K. Maj:t ett bref, att det kommit
till dennes kännedom, att Esberg under sin utländska resa hållit
eftertänkliga diskurser, som smakat af den påfviska religionen, och
att denne måste fria sig lor de misstankar som däraf väckts. Ärendet
blef då af kanslern återförvisadt till konsistoriet d. 12 Juli, och
teologiska fakulteten fick företaga rannsakning med Esberg.2 Härvid
kommo visserligen betänkliga saker i dagen. Esberg måste vidgå,
att ban under sin vistelse i Giessen år 1693 haft åtskilliga diskurser
med professor Lars Molin i Dorpt (hvilken ban nu betraktade som
sin angifvare) och att ban därvid satt i fråga, om Luther haft rätt
att resa sig emot påfven och om icke de katolska missionärerna
haft makt att göra mirakler bland Indianerna. Allt detta, påstod
dock Esberg, hade blott talats exercitii gratia, ehuru ban medgaf,
att Molin fattat saken annorlunda och en gång låtit undfalla sig,
att Esberg aldrig torde få någon tjänst i Sverige, förr än ban
förklarat sina yttranden. Det var dock tydligen icke så belt med
Es-bergs påstående, att alla hans farliga yttranden blott skett liksom
på lek, ty då ban hårdare ansattes, medgaf han, att han i Rom3
gjort bekantskap med drottning Kristinas sekreterare, jesuiten Anders
Galdenblad, och sedan korresponderat med honom. Dessa bref hade
han uppbränt, men ban medgaf att ban i dem sagt sig icke tycka
så illa om romerska kyrkan. Detta hade dock skett in delirio, ty
ban hade af ekonomisk nöd och omåttligt läsande, under det han
skref på en uppsats om påfvarnes lefnad, råkat ut för en sådan
sömnlöshet, melankoli och hufvudsjuka, att ban var nära att kasta
sig ut genom fönstret. Det ser dock något misstänkt ut med hans
uppgift om oskyldigheten af hans romerska förbindelser, om man
får sätta tro till hans egna bref.1 Teologiska fakulteten underrättade
1 I konsistoriets skrifvelse till kanslern 25 Juni 1695 säges ej, huru
förslaget utfallit. Men kanslern säger i sitt bref 4 Mars 169ß t. K. Maj:t
(R. ark.), att Esberg nek flesta rösterna. Kons. protokollet ar högst oklart.
3 Teol. fak. prot. 3 Aug. 1695.
3 Esberg var i Rom 1686—87 (se hans Itinerarium i ITps. Bibi. X 363).
4 Om det bref från Esberg till Innocentius XIII d. 7 Maj 1692, som
Arckenholtz tryckt (Mémoires concernant Christine, T. 4 s. 405) är äkta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
