Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
samma rättighet, men så var ingalunda fallet. Tidens lärde ville nog,
som jag redan anmärkt, vindicera sig denna frihet, när det gällde
dem själfva, men förnekade den obesväradt, när andra tycktes göra
intrång på forskningsområden, som de ansågo vara dem själfva
förbehållna. Och detta gällde ej minst om Rudbeck själf. Särskildt
var ban ömtålig, om någon rörde det ringaste vid de upptäckter,
som ban trodde sig hafva gjort om Sveriges rätt att betraktas som
folkslagens vagga och historiens urhem. Sä hade ban är 1689
mycket illa upptagit, att en Västmanlänning M. A. Wichæus i en
uinler Wolfs presidium utgifven afhandling "De causis ’aviotapyjaias"
vågat säga, att "liber Atlanticus Platonis vore att skatta lika med
Utopia Mori", och att personer funnits som skrifvit "genealogins
regum" och "præfigerat grandes titulos magnis voluminibus", hvilket
senare, i Rudbecks tanke, icke kunde annat än syfta på Atlantikan.
Ehuru det förra uttrycket lyckligtvis blifvit på föreställning af
preses struket, begärde Rudbeck för den senare bagatellens skull,
att afhandlingen skulle indragas och författaren mista sitt stipendium.
Härpå ville konsistoriet dock icke ingå, ehuru Rudbecks tuåg Anders
Goeding häftigt förfäktade svärfaderns sak. Han ansåg, att
afhandlingen var full af convicia, och att man skulle hafva "tjockt
glau-cnma" för ögonen för att icke se detta. Författaren, som försäkrade,
att, han aldrig haft den ringaste tanke på att förolämpa Rudbeck,
måste dock vidtaga de förändringar, som denne äskade och preses
måste ytterligare afgifva en förklaring vid ventilationen.1 För en
nutidens läsare är det omöjligt att i afhandlingen finna något som
bort vara för Rudbeck förklenligt, men skriftens hela tendens var,
med eller utan afsikt, en blodig kritik af den ohistoriska metod,
som utmärker Atlantikan.
Med något mera skäl kunde Rudbeck känna sig upprörd, när
år 1698 Andreas Hesselius under J Arrhenii präsidium utgaf sin
så mycket omtalade disputation "De templo Upsala", ty denna syntes
direkt angripa Rudbecks käraste sat<, att Gaiula Upsala templet
var icke blott Svea rikes största klenod, utan världens äldsta
tempel.2 Det stötte honom, att författaren vågat omtala andra åsikter
än de som framlagts i Atlantikan rörande Gamla Upsalas ålder, och
dock hade författaren uttalat sig med stor försiktighet. Sä hade ban
sagt sig visserligen icke kunna med Olaus Magni utsträcka Upsala
templets ålder ända till Nini tid, då det stred mot Taciti bestämda
1 Kona. prot. 10 och 17 april, 8 Maj 1689.
3 Ehuru denna tvist faller efter Karl XI:s död, behandlar jag den här för
sammanhangets skull; i öfrigt hänvisar jag till den vidlyftigare teckning,
som jag gifvit i inledningen till Bref af O. It. s. 271—277.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
