Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
hållandet, att den gamle kanslipresidentens auktoritet och inflytande
i allmänhet icke voro hos den unge konungen hvad de varit hos
hans nyss aflidne fader. Däri låg ock, att det personliga enväldet,
utöfvadt af en ung egensinnig vilja, nu bestämde Sveriges öden,
och att alla, från den högste till den lägste, endast hade att
godvilligt foga :-ig i denna allsvåldiga viljas maktbud. Detta framträdde
redan från första stund, om det ock kändes allt starkare, efter att
det stora nordiska krigets tid brutit in och alla andra intressen
måst vika för dess skonslösa kraf. För mången vid universitetet
syntes något olycksbådande ligga däri, att den begäran man
framställde om bekräftelse å de privilegier, som gifvits af Sveriges
fram-farne konungar, lämnades utan svar; något dylikt hade dittills ej
inträffat. Tystnaden å högre ort skulle blifva än mera påfallande,
då kriget förlagt tyngdpunkten af statsintressena fjärran från
fosterlandet. Redan under den för bildningens sak så intresserade och
vakne Karl X:s korta regering hade man erfarit hvad det betydde
för universitetet, att konungen kom att ligga fjärran från sitt land,
till största delen upptagen af de viktiga frågor, som krigens och
politikens dagliga växling och direkt påträngande behof i riklig
mängd framfödde. Nu skulle man gå att erfara detsamma under
nära en bel lefnadsålder, och så skarpt Karl XII:s hufvud än var,
hade han ej synnerligen mycket till öfvers för det vetenskapliga
arbetets betydelse; man kunde för öfrigt knappast vänta det af en
konung, som vid så unga år drogs in i krigets hvirfvel och som
dels af omständigheternas tvång, dels af egen vilja slutligen fördes
därhän, att hans rike icke blef annat än en belägrad fästning, i
hvilken man ej hade eller ens kunde hafva annan tanke än den att
offra allt för att hålla fienden ute eller gå under med obruten ära.
Olägenheten af konungens frånvaro var mindre kännbar, så
länge universitetet ännu hade sin kansler på nära håll, men när den
79-årige Bengt Oxenstjerna d. 12 Juli 1702 lagt sitt hufvud till hvila,
och konungen d. 29 Augusti samma år, utan att infordra eller ens
afvakta något förslag från konsistorium,1 utnämt kungl, rådet
grefve Karl Piper till universitetets kansler, blef förhållandet ett
annat. Piper följde ju ständigt konungens person och bar
st.ats-värfvens alltmer öfverväldigande tunga. Följden var, att universitetet
blef i det närmaste alldeles beröfvadt den stadiga tillsynen och
1 Konsistoriet hade d 16 Juli 1702 beslutit att skrifva till konungen
och fråga, om det skulle votera på ny kansler, men något bref synes ej
hafva afgått. Prokanslern, gamle Erik Benzelius, hade rådt till att icke
föredraga saken för konungen, utan att anhålla hos Piper, att han ville,
om så behagade konungen, antaga sig kansleriatet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
