Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
"att Gud den aldraliögste täcktes högvälborne herr baron och
landshöfdingen med sin högvälborna familie med all andlig och timlig
förman och sällhet välsigna och uti sin höga ämbetsförrättning
förläna en stadigvarande sundhet och vältrefnad . . . Guds namn till
ära, K. Maj:t och fäderneslandet till trogen tjänst, sig och sin
högvälborna familie till eviirdeligt beröm och denna kongl,
akademiska societeten till en gunstig befordran." Förbållandet tyckes
ock i allmänhet varit godt mellan den höge ämbetsmannen och
konsistoriet. Men år 1707 kom det till en konflikt dem emellan af
en liten och löjlig orsak. Händelsen kastar ett godt ljus öfver den
fåfänga och rangsjuka, som i dessa tider både hos stora och små
spelade en betydande roll. I och för den stora högtidlighet, med
hvilken den efter brandens förödelse återställda domkyrkan invigdes
till gudstjänst d. 7 Febr. 1707, hade konsistoriet i likhet med
magistraten låtit öfverdraga sina kyrkbänkar med rödt kläde,1 detta
dock uppenbarligen icke blott för prydlighetens skull, utan för att
framhålla, att professorerna i Guds hus intogo en förnämligare
ställning, än den öfriga församlingen. När den 73-årige Höghusen,
som var bosatt i Stockholm, något därefter besökte Upsala och fick
syn på denna nyhet, kände han sig stött öfver den i hans ögon
obefogade och något förmätna anordningen. Han lät genast
anbefalla borttagandet af det röda klädet på magistratens bänkar och
ställde till prokanslern en muntlig anmodan att ombesörja
vidtagandet af samma åtgärd för professorsbänkarnes del. När detta
icke förde till någon påföljd, aflät ban den 23 Fehr. en något bister
skrifvelse till konsistoriet med begäran om åtlydnad af sin order.
Han erinrade, att hittills hade endast K. Maj:ts och de kongl, rådens
bänkar, i hvilka senare ban själf hade sin plats, jämte ärkebiskopens,
rektors och domprostens varit på dylikt sätt utmärkta, och samma
förhållande ägde rum i Slotts- och Storkyrkorna i Stockholm. Det
bestörta konsistoriet skyndade att d. 27 Februari härom underrätta
den kraftige domprosten Lars Molin, som då var i hufvudstaden,
och bedja honom i djupaste tystnad andraga saken för de rådsherrar,
som tillika voro akademikanslerer, och med deras bistånd afvärja
detta attentat mot den professorliga värdigbeten. Landshöfdingen
åter fick d. 5 Mars det svaret, att det skulle vara universitetet till
vanheder, om det röda klädet borttoges, och att i alla händelser
borde det få sitta till den dag, då freden i Alt-Ranstadt skulle
högtidligen firas. Härtill svarade ban förgrymmad tre dagar senare, att
ban egentligen kunde hafva skäl att utan vidare låta genast borttaga
1 Det hade skett på förslag af domprosten Lars Molin (Kons. prot. 30
Jan. 1707).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
