Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
omänsklighet och mened som vapen måtta efter vår hals, och hungern
i eget land söndersliter våra inelfvor; när fördrag, löften, eder,
religion och spirans majestät antingen ej längre existera eller ock
under furiernas och skändligheternas fälttecken komma att angripa
oss; när staten, likasom vore dess strupe uppfläckt, endast med
möda förmår draga andan, kan man väl då vilja i något samkväm
orda om enskilda förluster." Trots all öfverdrift i uttrycket, naturlig
för tidens latinska retorik känner man att talarens bröst häfves af
djup och sann förtviflan öfver fosterlandets sorgliga läge. Men att
det är en resignerad och långt ifrån omanlig känsla som beherrskar
honom, framlyser af talets fortsättning, där han utbrister: "Vår
äflan skall därför snarare gå ut på, att, ehuru vi omhvärfvas på
alla sidor af så talrika motgångar och pressas af så många olyckor,
hvilka hemsöka oss både inom och utom sånggudinnornas gårdar,
vi likväl icke låta modet ynkligen sjunka, . . . utan då vi måste
falla, söka att efterlikna diktens trojanska jungfru Polixena eller
historiens Cæsar, som då han såg sig angripen från alla sidor,
höljde sitt hufvud i togan och lät dess veck sjunka ända ned till
fötterna, och som han stupa på ett aktningsbjudande, ädelt och
hedrande sätt." — Och när efter underrättelsen om kalabaliken i
Bender hoppet om räddning syntes aflägsnare än någonsin, utbrast
matematikern 1J. Elvius i det program, hvarmed han d. 20 Maj 1713
inbjöd till filosofie magister promotionen: "Huru ofta och huru
våldsamt krigets bistra storm, som envist hemsöker nordens länder,
bar förfärat och nästan tillintetgjort oss, som arbeta bär i
sånggudinnornas trädgårdar och vid denna fäderneslandets gemensamma
läroanstalt . . . behöfver jag icke draga någon till minnes, ty det
har gräft sig djupt ned i allas sinnen."
När man läst de upprepade uttrycken af djup ängslan och oro,
som återkomma i tidens program, gör det ett välkommet afbrott, då
man möter Olof Rudbeck d. y:s program af d. 25 Januari 1715 och
ser det klassiska sätt, hvarpå ban söker förklara orsakerna till Karls
långa dröjsmål i Turkiet, llan säger där: "Hvem äger väl den
sinnets skärpa, att ban kan utforska den gudomliga försynens och vår
konungs vägar och motiver? Endast gissningsvis kunna vi spåra den
statskloke furstens afsikter med att gå till Turkiet och dröja där; när
dessa en gång kommit i dagen, skola de ej saknas, som komma att
räkna dylika dröjsmål i krigsföringen till hjältars heroiska dygder."
Rudbeck omtalar dock tillika öppet, att det varit ryssarnes hot mot
Sveriges egna landamären, som förmått Karl att lämna Demotica.
Önskan om ett slut på det långa kriget och om återvinnande
•af friden framträder naturligen mer än en gång i de akademiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
