Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
beck d. y, ocli Lars Roberg, astronomen Petrus Elvius, matematikern
Harald Vallerius och dennes bägge söner, adjunkten Johan Yallerius
(snart faderns efterträdare i professuren) och Göran Yallerius, ännu
blott student, sedermera bergmästare och känd för sina metallurgiska
studier. De starkaste krafterna, som, jämte Benzelius själf,
egentligen höllo det lilla samfundet vid lif, voro dock två, icke i Upsala
befintliga medlemmar, den briljante teknikern Kristofer Polhammar
och universalsnillet Emanuel Svedberg, bättre känd under sitt adliga
namn Svedenborg, hvilkas geniala rön och intressanta korrespondens
oftast afgåfvo ämnet till samfundets förhandlingar. Det var ock
Svedenborg, som efter sin återkomst till Sverige 1715 begynte att
med nästa år utgifva tidskriften Dædalus, som kan betraktas som
den första litterära frukten af samfundets stiftelse. Men med denna
tidskrifts upphörande 1718 slocknade äfven lifvet lios Collegium
curiosorum, för att snart ånyo tändas hos efterträdaren, Kungliga
Vetenskaps-Societeten. Förutom Benzelius, Rudbeck och Roberg
hade då alla samfundets äldre medlemmar gått ur tiden eller lämnat
Upsala. — Hvilket stort anseende Benzelius sedan länge åtnjöt vid
universitetet som vetenskapsman framgår däraf, att, såsom jag
ofvan nämt,1 ban Hera gånger varit på förslag till en professur,
1711 i teologi, 1712 i grekiska och 1715 ånyo i samma ämne, vid
hvilket senare tillfälle kallelsen varit enhällig, ehuru konungen vid
utnämningen gick honom förbi.
Efter denna hastiga teckning af Benzelii centrala ställning i
universitetets vetenskapliga lif öfvergår jag till att skildra det sista
större gräl, som under detta tidsskifte framkallades genom en till
ytterlighet drifven ortodoxis intoleranta uppfattning och uppträdande.
Striden fördes mellan domprosten Lars Molin och hans kollega i
den teologiska fakulteten Daniel Lundius. Den senare hade redan
under de pietistiska stridigheterna i föregående årtionde, ehuru
då ännu blott professor i orientaliska språk, uppträdt med ovanlig
hetsighet och betraktades sedan som en af ortodoxiens förnämsta
stödjepelare vid universitetet; detta nit hade ock hos både rådet
och konungen/ anbefallt honom till den efter J. Esberg lediga
teologiska professuren. Lundius svek ej heller sitt rykte, tv då han
d. 30 Mars 1712 som rektor utfärdade program till sin egen
installation som teologie professor, begagnade han tillfället att höja till
skyarna värdet af att äga symboliska böcker och inskärpte allas
plikt att försvara dem. Häri låg säkerligen en attack mot kollegan
Lars Molin, hos hvilken ban vädrade ljumhet i denna kardinalfråga.
1 Se ofvan s. 398, 491 och 404.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
