Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
borde Horns egenskap af kansler for Dorpts icke hafva behöft
utgöra något hinder för villfarande af TJpsalakonsistoriets önskningar,
lika litet soui Bengt Oxenstjernas ställning 1686 som kansler för
Åbo synts Karl XI utgöra något hinder för honom att utbyta denna
plats mot kansleriatet öfver Upsala universitet, och förflyttningen
nu skulle varit än lättare, då ju Dorpts universitet efter
Östersjöprovinsernas eröfring af ryssarne upphört att vara till. Men konung
Karl fann kanske alldeles onödigt att låta Upsala återfå en kansler,
och ganska sannolikt har ban icke varit hågad att låta Arvid Horn
erhålla en dylik utmärkelse. Det var ock därför han, säkerligen
med fullaste afsikt, icke benådade konsistoriet med ens så mycket
som ett vägrande svar, utan inneslöt sig i en orubblig tystnad, som
konsistoriet helt naturligt icke vågade försöka ånyo bryta. Tre år
senare efter Karls död gick konsistoriets önskan i fullbordan, då
Ulrika Eleonora d. 21 Febr. 1719 förlänade Horn
kanslersvärdigheten, men ban behöll densamma endast några månader, ty då ban
föll i drottningens onåd, skilde hon honom på samma gång från
kanslipresidentskapet och kanslersämbetet, hvilket senare d. 29 Maj
1719 anförtroddes åt Gustaf Cronhjelm, som i denna egenskap
verkade till sin död 1737.
Med Karl XII:s hemresa från Turkiet 1714 hade sista akten i
hans lefnadsdrama ingått. Hans återkomst väckte till en början
till lif förhoppningen om, att den förfärliga ojämna strid, i hvilken
Sverige syntes långsamt, men säkert blöda till döds, skulle få ett
slut och den efterlängtade freden blifva en verklighet. Illusionerna
skingrades dock snart, och striden fördes mer hårdnackadt än
någonsin, ju svagare utsikterna till en ljusning blefvo. Sverige var i
själfva verket numera icke annat än en belägrad fästning, där allt
annat måste stå tillbaka för nödvändigheten att till hvad pris som
helst fylla krigshehofvet, man måste där, som i fästningen, hålla
striden uppe in i det yttersta, äfven om slutet skulle blifva
fullständig undergång. Det var fullkomligt i denna uppfattnings anda,
som kontributionsränteriet d. 16 Maj 1715 skref till konsistoriet
om nödvändigheten af förskotter å 1716 års kontributioner och med
upprepande af sin förra skrifvelse i ämnet af d. 4 Mars, af hvilken
Ränteriet "förmodat, att någon önsklig verkan skulle varit att
förvänta", lade konsistoriet på hjärtat, att hvad man nu sparade in,
det vore i alla fall oåterkalleligen prisgifvet åt fienden, om ban
finge öfverhanden. Denna enkla sanning förstod konsistoriet
säkerligen lika bra som ränteriet, men det hade väl inga besparade
förråder att aflåta, äfven om det velat, hvilket torde vara tvifvelaktigt.
Det synes ej heller spår af att några förskotter levererats. Uni-
Upa. Univ. I list. II, 1. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
