Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
själfva verket hafva professorerna själfva under detta tidehvarf icke
författat synnerligen många afhandlingar; som jag får visa hafva
de mest presiderat för andras, om man undantager teologerna,
hvilka, där ej afhandlingen varit författad af en universitetsadjunkt
eller en skollektor, själfva alltid uppträdt som författare; i det hela
har dock äfven deras produktivitet ej varit stor.
Rätten att presidera tillkom enligt lagen enhvar som aflagt
graden och därjämte hvarje professor, äfven om han var ograduerad;
ingen ägde dock presidera annat än med fakultetens samtycke och
för afhandligar som föllo inom hans fakultets område. En oskrifven
häfd, dock med naturen af gammal lag, var att endast professorer
kunde presidera för afhandling som var af annan person författad;
graduerade, som ej voro professorer presiderade endast för
afhandlingar som de själfva författat. Då nu i de tre högre fakulteterna
inga graduerade brukade förekomma nedom professorsstaten äfven
bland adjunkterna, förstår man hvarför inom dessa fakulteter endast
professorer varit presides (med några få besynnerliga undantag som
jag strax får nämna) under det inom filosofiska fakulteten åtskilliga
magistrar, stundom tillika adjunkter, hafva presiderat, ehuru
naturligtvis för egna af handlingar. E. o. professorernas ställning var i
detta afseende något tvetydig. Egentligen borde de icke hafva ägt
rättigheten, då konstitutionerna endast kände ordinarie professorer,
och konsistoriet beslöt verkligen en gång några månader efter
konstitutionernas affattande, att e. o. professor ej ägde disputera sine
preside, men tre år senare gjorde det ingen anmärkning, då Gavelius
anmälde att han ville presidera, och kanslern ansåg 1663 att de
borde äga rättigheten.1 Men naturligen afsåg rätten blott egen
disputation, och när därföre e. o. juris professorn P. Castovius ville
1720 äfven presidera för annans arbete, lade konsistoriet sig
däremot. Kanslern G. Cronhjelm slet emellertid tvisten så, att
Castovius fick presidera för denna gång, men att för framtiden
endast ordinarie professorer skulle äga presidera för disputationer
som studenter författat.2 Det tager sig emellertid rätt underligt ut
att se, det sålunda äfven den allra skickligaste ograduerade adjunkt
i teologiska och juridiska fakulteterna måste, därest ban saknade
e. o. professorstiteln, disputera under en professor, såsom fallet var med
Lundius ocli Reftelius som juris adjunkter (1666 och 1687) och med
Djurberg som teologie adjunkt (1696); oiu adjunkten ett ögonblick
efter blef professor var hindret undanröjdt. I längden höll man
1 Kons. prot. 14 nov. 1655 och 27 okt, 1658 samt kanslerns förslag
1663 till ändring i konstitutionerna (Afd. I, s. 73, not 4).
- Kons. prot. 19 nov., 3 och 8 dec. 1720 och kanslersbref 25 febr. 1721.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
