Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
sedan Rosén, som censurerat disputationen, förklarat, att i den ej
fanns något, som stred emot Guds ord, statsordningen eller goda
seder, ock att den således uppfyllde konstitutionernas bud, ansåg
konsistoriet sig icke äga att åtgöra något vid saken. Det är
omöjligt att godkänna Roséns förklaring, då skrifsättet ock den
tydliga afsikten att nedsätta Linnaeus visserligen stötte mot all
anständighet. Ryktet om, hvad som var i görningen, spred sig snart
bland studenterna; och drifven sannolikt både af nyfikenhet och
partiintresse (ty det är uppenbart, att äfven studenterna voro
skilda i olika läger, ehuru man till deras heder väl får antaga, att
flertalet ställde sig på den angripnes sida) hade ungdomen på den till
ventilationen utsatta dagen, onsdagen den 25 febr. 1741, infunnit
sig i massa och fyllt auditoriet; dess talrikhet bidrog att öka den
storm, som de agerande personerna uppväckte.
Under första timmen, då prof. Roséns broder (sedermera prof.
Eberhard Rosenblad i Lund) opponerade, gick allt lugnt, ehuru
mot slutet studenterna, som väntade på den riktiga bataljen,
började genom stampningar gifva sin otålighet tillkänna. De fingo
ock sitt lystmäte. Ty sedan Wallerius inviterat Beronius, som
trädt fram att opponera, bröt den storm lös, hvarpå man väntat.
Beronius begynte nämligen icke med anmärkningar mot
disputa-tionens innehåll, utan kan uppträdde som tuktomästare i
anledning af det oanständiga och okristliga, som låg i Wallerii
förfarande att angripa sin medtäflare på heder och ära; på samma gång
uppvisade han dock äfven, huru denne förfarit inkorrekt i sina
citat. Så berättigad än Beronii harm var, gick dock hans angrepp
för det mesta utom ämnet för ventilationen, och detta, jämte det
att Beronius icke lät Wallerius komma till tals, gaf Rosén
anledning att gripa in som dekanus. Det skedde tyvärr med mycken
häftighet, och när, Beronius ändock fortsatte på samma sätt,
tappade Rosén jämvikten och började vräka ur sig mindre passande
uttryck om Beronius, ja säges slutligen gått så långt, att han
kallade honom opponens impudentissimus. Wallerius, som naturligen
också tappat humöret, då han måst så länge stillatigande utan att
kunna få fram ett ord åhöra den afbasning, som Beronius
skoningslöst verkställde, uppförde sig ock helt oskickligt, då han
omsider kom till ordet, ropade, stampade och bultade i katedern.
Naturligen svallade sinnet öfver kos studenterna, då de sågo sina
lärare så förgå sig, de började bråka, och allt efter som cle funno
behag eller misshag i det som sades, skriade de antingen maxime
rec-te eller minime. Beronius öfvergick därpå till kritik af vissa
punkter i afhandlingen, men äfven här råkade han så ihop med preses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
