Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
utnämningen af Linnaeus. — Man måste beklaga att
införlifvan-det med universitetet af dess mest lysande namn skulle föregås
af en så ömklig ocb bedröflig historia. Ett litet efterspel fick den
vid Wallerii utnämning till medicine adjunkt samma höst.
Linnaeus uteslöt då Wallerius å sitt förslag och satte A. Bäck först,
men Rosén, hvilken som dekanus hade utslagsröst, satte
Wallerius först och tog ej med Bäck. Kanslern infordrade förklaring,
hvarför Bäck blifvit förbigången, men ehuru Linné i enskildt bref
hemställde, huruvida den, som Rosén satt i tredje rummet (en
licentiat Strandberg), kunde utesluta den, som han satt i första, fann
kanslern för godt efter inhämtande af Roséns förklaring, att icke
vidtaga någon uppseendeväckande åtgärd, utan åtnöja sig med
att samma dag ban nämde Wallerius (23 nov.) skrifva ett spetsigt
bref till fakulteten, att ehuru ban icke funnit Roséns skäl
tillräckliga eller giltiga, hade han låtit det bero vid förslaget för att
förekomma missämja inom fakulteten; men ban ville tillika uttala den
förmodan, att Wallerius skulle anse sin befordran som ett önskligt
tillfälle att få visa, det de ovarsamma steg, ban vid ett eller annat
tillfälle tilläfventyrs tagit, skulle tjäna honom till varning för
framtiden. Och så djupt grodde hos Gyllenborg oviljan öfver hvad
som händt, att hela tre år därefter erinrade ban vid sitt besök i
konsistoriet om det buller, Wallerii disputation förorsakat, och
varnade lärarna för dylikt.1
Jag har i det föregående antydt, att den spänning, som redan
tidigt inträdde mellan Gyllenborg och konsistoriet, tyckes hafva
haft sin första upprinnelse i det sätt, hvarpå ban löste frågan om
bokutlåningen från biblioteket. Enligt konstitutionerna ägde
professorer men ej studenter rätt att hemlåna böcker ur samlingen, som
som för detta ändamål hölls öppen onsdagar och lördagar mellan
1—4. Med återlämnande af lånen hade det i förra seklet icke
alltid gått så ordentligt till; ålder och svaghet hos bibliotekarierna,
själfsvåld hos professorerna hade samverkat att skapa den
ovanan, att de senare utan all kontroll behöllo de lånta böckerna
hemma hos sig i långa tider, och hvart detta kunde föra, hade visat sig,
då vid eldsvådan 1702 en hel mängd af arbeten, några af stort
värde, gingo förlorade i O. Rudbecks bostad. I Benzelii tid tyckes
dock ordning hafva inträdt, åtminstone afhöras icke några
klagomål. Men efter hans afgång insmög sig den forna oseden ånyo,
hvarföre konsistoriet den 9 dec. 1728, efter att bibliotekarien
Wallin beklagat sig öfver att långlånen blifvit allt vanligare, resolve-
1 Se Fries, Linné 1, 301 och 2, 141 samt nedan redogörelsen för
kanslersbesöket 1744.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
