Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
partis politiska åsikter. Enda följden häraf blef emellertid blott,
att detta i sin ordning, som vi sett, betalte honom med samma mynt,
när tillfälle erbjöd sig.
Det var nog ej med glada känslor konsistoriet mottog
budskapet om totalförbud för utlåningen, och man öfverlade snart,
om det icke skulle vara möjligt att få beslutet ändradt. Norrelius
å sin sida, som fått nys om hvad som var å färde, skyndade att
inrapportera detta till kanslern och bemöta konsistoriets skäl, om hvilka
han på smygvägar fått kännedom. I sin skrifvelse1 påpekade han
behändigt, att ehuru professorerna fått i lång tid låna hem
bibliotekets böcker, hade ändå inga lärda verk sett ljuset, hvilket icke
varit ovanligt i förra tider, då sådana män som Karl Lundius och
Olof Celsius arbetade på biblioteket; om hindret af vinterkylan och
mörkret å samma tid behöfde man icke tala, ty det var
egentligen om sommaren och hösten, som professorerna kunde finna
ledighet för sina egna arbeten, och om studenterna sutte där några
timmar i kylan betydde mindre. Hur rädd man i Oxford var om
sina böcker, visste kanslern bäst själf, och man behöfde icke
grufva sig öfver, att biblioteket var öppet så få timmar, då ban vore
villig att när som helst öppna det, när någon önskade få reda på
något. Detta gjorde sin verkan, ty konsistoriets skrifvelse, som
afgick den 8 jan. 1741, blef obesvarad. Följande år började
Gyllenborg dock komma till en bättre uppfattning, men det gällde då
också en begäran af Anders Berch, varm Hatt och representant
för den nya professur, som Gyllenborgs parti tillskapat, att få låna
böcker; och när han den 4 febr. 1742 tillmötesgick dennes
ansökan, lofvade ban äfven att underställa K. Maj:t konsistoriets
önskan att få det generella förbudet upphäfdt. Härmed gjorde ban
sig dock ej synnerligen brådtom. Först när Linnaeus tre år senare
direkt vände sig till honom3 och klagade öfver, att hans
bearbetning af de naturhistoriska föremål, som tronföljaren Adolf
Fredrik skänkt, under sådana förhållanden vore en omöjlighet, gick
saken med sådan fart, att inom en vecka Kungl. Maj:t utfärdade
det nya bref af 10 okt. 1745, som medgaf, att när en professor
hade något nyttigt arbete under handen till utgifvande, ägde han
hemlåna därför nödiga böcker. Ocli följande år (29 maj 1746)
utsträckte Gyllenborg denna rättighet, med anledning af de
svårigheter, som Norrehus reste vid tillämpningen, till att gälla äfven
de böcker, som professorerna behöfde för de disputationer, som
utgåfvos under deras presidium. Den envise Norrelius sökte vis-
1 29 april 1740, orig. i R. Ark.
3 Fries, Linné, 2, s. 133 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
