Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
femte teologiska professur såsom öfver stat saknade lön, blef
följden den, att efterträdaren i filos, fakulteten fick gå utan lön, så
länge käns företrädare ej fått dylik i teologiska fakulteten. Samma
ma olägenhet hade man försport, hvarje gång en ordinarie
professor enligt kungl, brefvet af 1739 blef emeritus, i det han ju behöll
sin lön intill sin död. Konsistoriet hemställde därför till kanslern
den 17 maj, om ej lönlös professor borde efter fullmaktsåldern få
tillträda första lediga lön, oafsedt till hvilken plats eller fakultet
den hörde (prebenden och boställen skulle dock häri icke
inbegripas). Otvifvelaktigt hade konsistorium rätt i, att annars stora
orättvisor kunde inträda, i det den ene fick lön genast, om ban
hade den turen att få en genom dödsfall ledig plats, den andre
kunde få gå och vänta länge, men botemedlet var ej stort bättre. Och
denna fråga om lönernas s. k. ambulering blef ej heller upptagen
af kanslern. Missförhållandet var dock så stort och blef med
tiden än mera skriande, att frågan väcktes igen tjugo år senare,
e-huru som vi få se med samma utgång. K. Maj:t nämde
emellertid d. 10 okt. Ullén, som kanslern med prisvärd opartiskhet nu
förordat till qvintus teologus, och då denne genom Winboms död den
22 okt. oförmodadt blef ordinarie, fann K. Maj:t för godt att på
kanslerns förslag utnämna Mathesius till qvintus den 25 nov.,
denna gång utan att konsistoriet tillfrågades om platsens behöflighet,
men så kvarstod ju ock samma skäl som förra gången nämligen
O. Celsii den äldres höga ålder.
Förgäfves hade den välbekante bibliotekarien A. Norrelius
sökt hålla sig framme vid de teologiska professurernas besättande.
Han hade fått fem röster å förslaget i maj och ansåg sig själf på
grund af lång tjänst och särskildt sina orientaliska studier nästan
själfskrifven till en teologisk plats, hvarför ban ock besvärade sig
hos K. Maj:t öfver förslaget. Men nu fick ban erfara, huru hans
ogena sätt att behandla sina kolleger vid bokutlåningen väckt
allmän ovilja och utplånat alla partimotsatser, i det konsistoriet i
sin förklaring den 10 sept. 1745 öfver hans besvär på ett nästan
skoningslöst sätt nedgjorde hans anspråk. Det ville visserligen
icke, heter det, förneka, att ban vore en studerad man i synnerhet
i litteratura orientali, men den öfning, gåfvor och skicklighet att
förrätta de akademiska och prästerliga uppgifter, som hvilade på
en teolog, måste enligt dess tanke saknas hos den, som enligt eget
erkännande hvarken läst publice eller gjort sig bekant genom
predikande och publikt disputerande. Det kunde ej heller förstå, att
ban ville utbyta det nöjsamma och lugna biblioteket mot en af
de besvärligaste professurerna (qvartus teologus hade dogmatiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
