Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det fall, som tecknats, var det fakulteten, som utöfvade sin
Ikallelserätt, men följande år inträffade, att kanslern trots en
fakul-ttets opposition själf utdelade venia docendi. En magister Lars
Noring (slutligen teol. lektor i Skara), som önskade bli docent i
iteol. fakulteten och förmodligen där afvisats, vände sig 1742 till
kanslern och anhöll om venia. Denna supplik, som af kanslern
vederbörligen remitterades till fakulteten, väckte där stor ovilja,
och hon aflät till kanslern ett svar, som båcle till ton och innehåll
föga anstod en sà högvördig institution, allra minst då den talade
till sin kansler. Man kan ju godt förstå, att hon harmades öfver,
att Noring i sin supplik tillåtit sig påpeka, att bristen på
lärarekrafter i fakulteten måste, enär tre dess medlemmar voro på
riksdagen,1 vara till universitetets skada, ty som fakulteten yttrade,
det tillkomme ej en magister utan hans förmän att döma öfver
den saken; men man kan väl känna sig tveksam, när hon påstod
förordnandet vara obehöfligt, därför att de fyra lärare, som voro
kvar i Upsala, godt räckte till för undervisningen, och än mer när
hon uppgaf, att antalet af teologie studerande vida understeg deni,
som studerade i den filosofiska fakulteten. Sin motvilja mot
saken lade hon i dagen genom att påstå, att där funnos många
andra äldre och bättre meriterade män, som utan tvifvel skulle
anmäla sig till docentur, om bifall till Norings begäran skapat
ett-prejudikat, och då blefve den teologiska fakulteten lika
öfverlu-pen af sollicitanter som den filosofiska. Ja, hon sade rent ut, att
hon ej önskade och ej heller behöfde några docenter alls. Dylika
utnämningar syntes henne vara en betänklig sak, om det ej rent af
vore äfventyrligt att taga till docent en ung endast i filosofien
hemmastadd man »i dessa ängsliga tider, då vår evangeliska läras
renhet svårligen ansättes, till förfäktande hvaraf fordras bekanta
profecter i teologiska studier samt en försökt stadighet och
mognad». Slutligen ansåg hon löjligt nog, att kungl, brefvet af lü
juli 1739, som stadgade förbud mot e. o. professorers tillsättande,2
lade bestämdt hinder i vägen för Norings docentkallelse. Dessa
något puerila betänkligheter gjorde ej något intryck på kanslern,
och sedan äfven prof. Beronius genom sitt rektorat om våren 1743
satts ur stånd att sköta sin tjänst, så att blott prof. Asp och adj.
Halenius utom den ålderstigne domprosten O. Celsius funnes att
tillgå för undervisningen, fann han för godt att den 25 april 1743
gifva Noring den docentur ban begärt. Fakulteten hade sålunda
1 Professorerna Melander och Wüibom och adj. Karnniecker voro
riksdagsmän.
2 Se ofvan s. 68.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
